Johan Norberg

bloggen har flyttat!

2010-08-22T22:50:00.001+02:00

Bloggen har flyttat till tidningen VI

http://musik.viwebben.se

Vilken svensk skådespelare ser ut som ett monster

2010-07-16T21:36:00.002+02:00

På väg till Gotland. Jag och grabbarna. Färjan visar en hyfsat familjevänlig svensk film som W, 4 år tittar på. Han är den ende av oss som hör ljudet via de enda nedpackade hörlurar som fanns i ryggsäcken. Det verkar inte vara någon barnfilm direkt så jag frågar: Vad handlar det om?". Pappa, han gubben, han som ser ut som ett monster, han, han ,han är arg på killen som är snäll."
Nej jag tänker inte säga namnet på den skådespelare som W så tvärsäkert gav ett monsterutseende, men när han sa det... så uppenbart. Barn ser saker.

"Den här flyter du i"

2010-07-05T11:39:00.008+02:00

Jag spelade på Holmön utanför Umeå i söndags. Trevlig konsert i kyrkan med Jonas Knutsson och Erik Rydvall.
Resan dit var en mardröm. 45 minuter i hög sjö på öppet hav i en gammal färja som guppade omkring herrelöst som en plastanka i dyningarna.
Jag stod på däck och ville spy hela resan. Konsertens publik stod också där fullt medvetna om att det var just mig de snart skulle höra spela. Det hade känts jobbigt att kräkas i det läget så jag bet ihop. Räknade minuter, sekunder, får, moln och allt bara för att få tiden att gå. Jag kan inte ens skriva om det här utan att få dieseldoften i näsan. Konserten gick bra och efteråt visade det sig att jag skulle få egen transport tillbaks till fastlandet. En kille hämtade mig med sin pickup vid kyrkan och framme vid kajen slängde han åt mig en överlevnadsdräkt med orden: "Den här flyter du i", samt de illavarslande frågorna: "Har du med dig stövlar?" Och: "Är du van att åka båt?". Jag säger som Eilert Pilarm: "He' ä' mycke' glamour i showbis".

Lars Noréns dagbok

2010-06-17T18:56:00.004+02:00

Jag bläddrar i Lars Noréns utgivna dagbok och det går inte att sluta läsa.
15 sep 2002 skriver han om sitt dåliga samvete gentemot sin dotter och att: "Jag måste anstränga mig mer. Slappna av så att jag får kraft." Sedan kommer det. Kort, komprimerat och brutalt sant: "Kärleken har ingen glädje av vilja. Bara närvaro."

Chapter Two i Dublin

2010-06-15T22:21:00.005+02:00

Måndag 14 juni kl 14.00. Nisse, Phil Lynott och jag i Dublin.Vi (Phil var inte med) spelade musik till begravningsölen när svenska ambassaden slog igen. Som vanligt vid sådana här cocktailpartyn var det ingen som lyssnade. En generalkonsul kom fram och pratade med Nisse en stund, vände sig sedan mot mig och sa: "Hey mate, did you see the concert?" "Best musicians I have ever heard" svarade jag.

Karlsson på taket

2010-06-11T10:39:00.002+02:00

Astrid Lindgrens sagovärld fascinerar min 4 årige son, och sedan några månader tillbaks har han tagit vad som funnits till hands för att göra en rygg-propeller. I morse kom så till slut frågan: " Pappa, hur är det egentligen med Karlsson på taket, jag menar inte i sagoheten utan i världen. Jag måste få veta"

Alla ska vara egna företagare

2010-06-08T14:01:00.003+02:00

Alla vara egna företagare. Det är lösningen på allt, halleluja och amen. Samhället tvår sina händer och överlämnar medborgarna till f-skattsedel och organisationsnummer, att själva sköta sitt pensionssparande och arbetarskydd. Det är en lysande idé om man ser landet som ett bolag med anställda. Egna småföretagare sjukskriver sig nämligen aldrig, det har man inte råd med.
Nu står konstnärer och musiker på tur och några av dem som styr och ställer med kulturpengarna börjar yra om lyckan med att driva egen firma, och vikten av att kunna marknadsföra sig.
Det är inte bara dumt, det är cyniskt, och som alla idiotier sprungen ur total okunskap. En skrivbordsidé av människor som vill väl men tänker fel.
Att sköta ett litet bolag är en sak för sig. Det kräver planering och en kreativitet som inte har något med konstnärlig talang att göra. Marknadsföring är också en verksamhet för sig mycket långt ifrån musikalitet eller formsinne.
Lika lite som man kan begära att jazzmusiker ska binda sina egna böcker eller operera sin egen blindtarm, kan man förvänta sig att de skriver eget reklammaterial eller begriper vad ”resultat efter finansnetto” betyder. När människor som tidigare av diffusa politiska skäl varit emot eget företagande plötsligt upptäcker fördelarna tycker man att detta är lösningen för alla. Ordet ”entreprenör” är plötsligt lika fint om inte ännu finare än ”solidaritet” och man tror det fungerar oavsett man är rörmokare, skriver dikter eller producerar reklamfilmer. Tänk så bra det hade gått för Edith Södergran om hon bara haft lite mer entreprenör i sig! Visst är det bra om folk startar egna firmor men precis som med aktiespekulerande, är det en katastrof att uppmuntra till det, jag talar av egen surt förvärvad erfarenhet. Den första tiden blir man helt upp i gardin av nyvunnen rikedom när de oskattade pengarna väller in i bolaget. Man jublar ända tills det ska betalas sociala avgifter, skatt, moms och något de flesta har - på vilken anställning som helst men aldrig tänker på - en tjänstepensionsförsäkring. Men det går inte, pengarna räcker inte till eftersom man inte har vett att ta betalt.
”Lyss till klangen från min gitarr. Hur flyhänt mina fingrar smeker fram de ljuvaste toner, köp en skiva, endast 160 kronor. Okej då 100… 50… snälla 20 spänn för fan, jag behöver verkligen pengarna” När man säljer sina tavlor eller sin musik säljer man sig själv, det är så det känns. Och det är i stort sett omöjligt eftersom de flesta konstnärligt begåvade människor dessutom upplever sig som bedragare som väntar på att vilken dag som helst bli avslöjade.
Jag kan inte langa fram någon elegant lösning men det vore fint om vi som bidrar med miljarder kronor i kulturstöd varje år fick lite erkännande för det. Vi som repeterar tre dagar med storband som någon knäppgök satt ihop för att han precis som vi drömmer om vackra klanger. Vi åker tunnelbana med trummor, kontrabasar och saxofoner. Lånar notställ och bär ljudanläggning till någon industrilokal arbetarskyddet skulle gjutit in i blysarkofag om de sett den. Så spelar vi en konsert på Jazzklubb Fasching och även om det är utsålt finns inte en chans i helvetet att det ska gå runt. Inte om det vore för att vi gladeligen spelar för en femhundring.
Vi som subventionerar våra egna löner med 95 procent, det är vi som är kulturstödet.

Tim Hagans "Summer off"

2010-06-07T20:56:00.002+02:00

Vi spelade in en fin skiva i Björbo, Dalarna.
Någon gång 1981, tror jag. Tim Hagans, Hector Bingert, Gunnar Wenneborg, jag och den nu bortgångne fantastiske basisten Sture Nordin. Aj, vad jag saknar honom. Har inte ägnat honom en tanke på väldigt många år men nu kom det, som ett hugg.
Det var kallt som i helvetet, både utomhus och i studion. Ingen var riktigt nöjd med inspelningen och skivan kom aldrig ut.
Förmodligen lät det väldigt bra, skulle jag nog tycka så här i efterhand men då var man kritisk bortom allt gott omdöme.
Bilden är tagen av Bertil Danielsson.

2010-05-25T21:10:00.004+02:00

Den nakna familjen

2010-05-20T07:36:00.008+02:00

Ibland när jag sett ett program med dr Phil, när de videoövervakat en familj för att se problemen på plats, så tänker jag på oss, vår familj när vi varje morgon irrar omkring, spritt nakna på väg in i duschen.
En dag när vi står där, utan en tråd på kroppen i det pyttelilla badrummet som också är lägenhetens enda toalett, jag borstar tänderna, tonårsdottern står bakom mig i duschen, hustrun sitter på toaletten och lille A 1,5 år leker med en desarmerad rakhyvel, då knackar det på dörren som vi låst för att inte A ska smita ut. Det är W snart 5 år som vaknat och står och gnuggar sig i ögonen. Kom in du också, säger vi och han får ta av sig pyamasen och duscha han med. Det är då, när vi är fem nakna människor på 4 kvm som jag tänker på den där dr Phil-videokameran i taket. Undra hur det skulle göra sig i amerikansk tv? The nude family. "This is Sweden" skulle han säga och publiken skulle nicka menande.
Ibland önskar man förstås att vi hade en till toalett, det vore praktiskt, men... lite tråkigare också. Våra morgnar är liksom extra av allt. En livets plusmeny. Jag älskar att det är så här rörigt, men jag kan tillägga att det är det verkligen ingen annan i familjen som gör...

Hanna Höglund blir så himla irriterad på Bach med nya ögon

2010-05-07T08:59:00.002+02:00

Vi gav två konserter med vårt program "Bach med nya ögon" i Berwaldhallen.
Jag, Nisse Landgren, Jonas Knutsson, Eva Kruse, Jeanette Köhn, Gustaf Sjökvist och Radiokören.
När jag presenterade musiken sa jag att det var fulländade kompositioner och att vi inte drabbats av sådan hybris att vi tyckte de behövde piffas upp, men spelade dem på vårt sätt ändå, för att det var kul.
En kvinna på Expressen som kallar sig Hanna Höglund skrev om detta i större delen av sin recension och hittade på saker jag inte sagt för att hennes eget resonemang skulle fungera. Inte ett ord om musiken. Hur vi korsat Bach med en polska, arrangerat om musiken för barytonsax o trombon, blandade ihop en jojk med "In deine hände", vänt ut och in på "låtarna" och hittat nya spår. Om detta inte en rad, bara irritation över att jag talat om musiken på fel sätt.
Okej, om vi vänder på det. Om jag sagt att Bach musik INTE var fulländad och behövde piffas upp. Vad tror du hon skrivit då?
Jag hade blivit slaktad, körd genom köttkvarnen och rullad i tjära och fjädrar.
Det är inte lätt att pricka in dagsformen hos de ängsliga kritikerna. Hur man än vänder sig så... Men, vi som var där hade himla roligt.

Jag ska lära mig att inte avbryta

2010-05-03T10:14:00.003+02:00

På väg nerför trappan gör 4-årige W heavy metal-tecknet med båda händernas lill- och pekfingrar. Det är lite finmotorik som krävs för att hålla in ring-och långfingret och han säger också med ett lite retsamt tonfall: "Pappa, Johannes på dagis kan inte göra så här, men..." Jag avbryter direkt. " Du får aldrig, aldrig aldrig retas för att någon inte kan samma som du. Johannes kanske blir jätteledsen då. Tänk om någon skulle reta dig för något som du inte kan. Lova mig det, att du inte retar Johannes"
W stannar till, gör heavy metal-tecknet igen och säger, med exakt samma tonfall som tidigare, som om han inte hört ett ord av vad jag sagt: ""Pappa, Johannes på dagis kan inte göra så här, men jag har lärt honom det"
Jag ska lära mig att inte avbryta. Det ska inte vara omöjligt, jag är ändå 50 år.

En morgon på Mackedonken

2010-05-01T23:04:00.004+02:00

Vår yngste (1,5 år) har en stadig stämma både i med och motgång och lördagsmorgnar brukar jag gå ut med honom för att resten av familjen ska få sova. Jag hänger på låset till den hamburgerrestaurang vi musiker kallar "den gyllene måsen" som öppnar 08.00 men då har jag redan gungat honom en timme i parken. Restaurangens lekrum är stort och bra med barnen tyst och koncentrerat lekande. Det är mammorna som skriker. Det börjar redan i entrén med de ställföreträdande repliker som de tror att barnen tänker. "Nej men oooh Rasmus, vilken jätte, jätte, jätte stor rutschkana" Rasmus åker och ackompanjeras av mammans ljudeffekter " ooouuii, oouuii, oouuii!" killen lullar omkring och leker sig metodiskt igenom alla olika utmaningar. Mamman fortsätter gapa. "Det här var väl jättehärligt Rasmus, RASMUS! " Och så ska det in och styras. "Nu måste lilla flickan få åka rutschbana också, akta dig nu" Och så efter tre minuter säger hon. "Rasmus, nu måste vi gå, vi ska hem till mormor" Han springer iväg när mamman kommer med jackan och då går hon loss direkt och "Vi går aldrig mer hit om du bär dig år på det här viset, kom genast hit" Han vill inte gå nu när han kommit igång och leka så fint och det är ju reaktionen från en frisk pojke, men för det får han skäll. Jag, som sitter märkligt lutad i famnen på en gigantisk Ronald McDonald och dricker kaffe kämpar mot en stark önskan att bita av henne ena foten, men så tänker jag på Rasmus och låter bli. De går ut men friden varar bara en minut, då kommer en ny mamma: "William, se en så stor rutschkana, oouuii, oouuii, oouuii".

Anders Jacobsson och Gunilla Brodrej

2010-04-30T23:27:00.005+02:00

Gunilla Brodrejs vilja att göra Anders Jacobsson illa är starkare än hennes argument och det underminerar tyvärr hennes viktiga kritik.
Man undrar vad det här egentligen handlar om från hennes sida.

Jag drabbades själv en gång när hon hånade mig från sin blogg.
Det gick så långt att jag skrev ett brev och bad henne sluta.
Jag och min familj mådde mycket dåligt av hennes långa utförliga angrepp.
Jag fick svar från henne, på Expressens brevpapper.

"Det bör du stå ut med som skribent, och om din 15-åriga dotter mår dåligt över det här finns det säkert en skolpsykolog hon kan gå till"

Så talar Gunilla. Så talar Expressen. Men, den attityden i förlängningen säljer lösnummer och mot det kan man inte vinna.
Jag ångrar djupt att jag bad henne om nåd.
Jag skämde ut mig. Hon vann.

Preston Sturges och den amerikanska paradoxen

2010-04-25T23:22:00.002+02:00

I senaste numret av Vanity Fair skriver Douglas McGrath en artikel om manusförfattaren/regissören Preston Sturges.

"Sturges was an American original, which is a dangerous thing to be.While America itself is an original idea, and while America claims always to value the individual over the state, what America likes best is something that can be reproduced the maximum number of times as cheaply as possible with the least amount of interference from its creator. It is a commercial culture above all, and nothing threatens it more than an individual who is irreplaceable"

klok karl den där Douglas McGrath

Skavlan förolämpar Norah Jones

2010-02-18T10:36:00.003+01:00

Skavlan intervjuar Norah Jones och naturligtvis frågar han, som alla journalister, om hennes far, den högt respekterade Ravi Shankar: ”Tycker du om sitar, det kan låta främmande?”
och Norah är svarar artigt: ”Det är rätt främmande, det låter väldigt indiskt” Men Skavlan nöjer sig inte: ”På Beatlesskivan hoppar man jämt över den låten”.
Han sitter och raljerar över den indiska klassiska musiken, som är bland den mest komplexa konstform som världen har frambringat, i vissa stycken mer avancerad än den västerländska klassiska musiken. Om detta vet Skavlan ingenting. Det är bara något främmande haschflum man hoppar över på Beatles-skivan, Hä hä hä...
Norah Jones blir överrumplad av förolämpningen och jag antar att hon undrar, har jag åkt hela den här vägen för höra min far bli förlöjligad i norsk tv?
Hon blir uppenbart ställd och säger, typ: ”Nej... tja... oj..” Skavlan försöker rädda upp det med: ”Ta inte illa upp”. Norah försvarar sin far med : ”Pappa spelar väldigt vacker, traditionell, nästan helig musik. När Beatles tog med sig sitaren till västerlandet var det många som fick upp ögonen för musik de annars inte skulle ha hört.”
För att bryta den pinsamma stämningen spelar hon med på Skavlans villkor (som det proffs hon är) och räddar stämningen med att skoja lite om att sitaren är ett svårt instrument att stämma.
Nästa dag stod det på löpsedlarna ”här förolämpar Skavlan Norah Jones”... eller, nej det stod visst inte en rad om detta, någonstans.
Indisk musik, det är bara något konstigt man hoppar över på Beatlesskivan... hä hä hä...

Lite dragspel...

2010-02-13T07:05:00.004+01:00

W, 4 år har varit förkyld och hemma från dagis hela veckan.
Till en början är det "bara vara hemma och mysa med pappa" men snart kryper ledan över honom och det är trååååkigt.
Igår satt vi vid matbordet, jag och min fru. W låg i soffan. Så säger han: "Snälla pappa, kan du inte spela lite dragspel så man får bli lite glad". Jag tar Fryksdalsdans nr 2 och Monas födelsedagsvals. Hustrun tar en svängom med W och han ser genast lite gladare ut.
Så hänger jag av mig spelet och tänker, det var nog den finaste komplimang jag fått i hela mitt liv.

Ett finger!

2010-02-08T14:49:00.002+01:00

En arm!

2010-02-08T14:41:00.004+01:00

Det är sådana här bidrag som gör melodifestivalen intressant.
Jenny Silver i en dräkt man bara kan bära i melodifestivalen eller Startrek, med en fantastisk enarms-koreografi.
Låten minns jag inte men bidraget går till festivalhistorien.

En röv!

2010-02-05T15:00:00.002+01:00

Någon har tålmodigt väntat in eniros "gatuvy"-bil när den åkt runt och fotograferat alla gator i Stockholm.
Åsögatan 176. Stor barnslig humor när den är som bäst.

En räv!

2010-02-01T16:55:00.002+01:00

21:00 den 31 januari i Skinnarviksparken på Södermalm: En räv.
Vinter...

"Slowhand" Norberg

2010-01-02T11:24:00.002+01:00

Så, efter allt elände med mina opererade fingrar satsade jag på en helt annan grej. Stämde gitarren i ett öppet Eb dur ackord och började öva. Allt fick läras in från början, om igen. Aldrig mer några solon, lite mer pling-plong/klink o klang-aktigt. Ganska kul det också. Här en inspelning tillsammans med Jonas Knutsson från Umeå folkmusikfestival 2005.

Virtuos-Norberg

2009-12-30T19:16:00.004+01:00

Jag övade som besatt en gång i tiden och till slut gick fingrarna sönder. Det blev operation och sorg och bedrövelse.
Men innan det hann jag spela in det här tv-programmet med bl.a. det hisnande moll-majsju-arpeggiot (vid 2:07) som jag övade dag och natt i flera år. Mer bortkastad tid kan man inte tänka sig. Jag har kopplingen kvar i hjärnan men fingrarna kan inte. Som en fantomsmärta efter en amputerad kroppsdel. Inte så fasligt sorgligt som det låter, det hade varit tråkigare om jag aldrig fått göra det alls. Och kanske var det inte bortkastat ändå när jag tänker efter. Det ledde liksom ingenstans, men gud vad roligt det var, och känslan när fingrarna löpte som en galen spindel över greppbrädan.

Andersson & Norberg

2009-12-29T20:56:00.005+01:00

Jag och Micke Andersson möttes 1987 i ett coverband "RadioRipoff" som året efter blev Mikael Rickfors band under inspelningen av "Vingar". Jag tyckte Micke var Sveriges bästa rocksångare, (tycker det fortfarande), och några år senare under Rocktågsturnén 1992 frågade jag om vi kunde göra en skiva tillsammans. Det ledde till ett tv-framträdande (tillsammans med basisten Stefan Olsson) i "Söndagsöppet", några spelningar och sedan rann det ut i sanden. Men det blev en CD som sålde hyfsat och det är jag nöjd med.
(Jag har 500 ex över i källaren om någon är intresserad)

Chapter 2 1989

2009-12-27T23:46:00.008+01:00

Jag och Nisse Landgren hade spelat som duo i två år och precis släppt vår första skiva.
Det här är från vårt första tv-program som Chapter 2, en halvtimme i Nordic Channel.
Jag hade blivit sponsrad med Yamaha-gitarrer som lät förjävligt men jag lät mig duperas av de
praktiska pickup-systemen för livebruk.
Det låter som jag spelar på en papperslåda med plaststrängar.
Nisse låter fint som vanligt.
Mitt hår är inte permanentat men jag vill minnas att det gick åt en del spray för att få luggen att lyfta en bit från pannan.

Johan Norberg & Kee Marcello

2009-12-25T18:49:00.004+01:00

Har köpt en manick, "eyeTV" som gör det superenkelt att föra över gamla VHS-band till datorn.
Först ut är ett tidigt tv-framträdande (1980) jag gjorde tillsammans med Kjell Lövbom, sedan mer känd som Kee Marcello i Europe.
Vi hade tågluffat sommaren innan och var bästa polare och bundis. Vår duo döpte vi till "Norbom Hilke".
Snygg skjorta. Inköpt på Afroart som då låg på Drottninggatan, om jag inte minns fel.
Fantastisk gitarr, Gurian, varför jag sålde den, det vete gudarna.

Lars Sjöberg och Beethovens femma

2009-12-07T11:22:00.003+01:00

CD-revyn i P2 - Söndag 06 december 2009 kl 12:03 har du kanske missat, men det går att lyssna igen via SR:s hemsida.
I slutet av programmet gör Lars Sjöberg en sammanställning och jämförelse mellan olika inspelningar av Beethovens femma, men framförallt de första takterna "TA TA TA TAAAA".
Oavbrutet intressant, toknördigt, spränglärt och torrt akademiskt med en glimt i ögat man endast kan ana med mikroskop, men den finns där på ett Monty Pythonskt sätt.
Musikjournalistik när den är som bäst av Lars Sjöberg.

Cliffhanger

2009-11-26T14:46:00.004+01:00

På väg hem från dagis ger W ett exempel på uttrycket "cliffhanger".

-Pappa
-Ja
-Pappa
-Ja
-Pappa, Elin, hon...
-Ja
-Hon...
-Ja
-Hon...
-Ja
-Hon...
-Ja, vad gjorde Elin?
Och precis när spänningen är på topp, vad gjorde Elin egentligen?
Då byter han ämne.
-Pappa, jag vill köpa lördagsgodis.
-Nej, idag är det onsdag.
-Tråkigt.
Ja, säger jag. Det är tråkigt.

Stuk och grälvesknuppla

2009-11-16T16:47:00.002+01:00

"Pappa vad är stuk?" W har fastnat på ett ord som dyker upp i olika sammanhang.
"Menar du duk?". "Nej, stuk. Nä-stuk"
Okej tänker jag. Ska det här språktrolleriet fortsätta så här vill det till att man är alert.
Associations- och avstavningsalert.
Ibland går jag bet.
"Pappa vad är grälvesknuppla?"
Han spikar varje stavelse så det är ingen tvekan om att han bestämt sig för hur ordet ska uttalas.
Någon som vet?

Trolleri!

2009-11-02T19:44:00.002+01:00

W, 4 år är inne i en intensiv trollerifas. Det trollas med mynt, näsdukar och kort.
Ett av hans vanligaste nummer är något av det bästa jag upplevt i genren. Han ställer sig mitt på köksgolvet
kastar med stor dramatik fram vänster handflata och säger: "ingenting här!"
Så visar han upp höger och: "Ingenting där!" Sedan spänner han ögonen i mig och säger efter en perfekt avvägd konstpaus: Borta!
Magi, tänker jag. Ren magi.

man måste lägga sig tidigt

2009-10-26T10:05:00.002+01:00

Vi lägger oss vid 22.00 och jag somnar omedelbart. Det är höstlov och dottern kommer hem vid 00.30 så jag vaknar till och går upp och säger godnatt.
Somnar om direkt men redan 01.00 vaknar A (1 år) och gråter. Jag gör välling men när jag kommer in har han somnat om. Jag lägger mig igen och precis när jag ska glida iväg börjar W (4 år) prata högt i sömnen och väcker A som börjar gråta igen. Jag värmer på vällingen och han suger i sig allt och somnar om. När jag lägger mig är klockan 01.30. En halvtimme senare vaknar jag av att vår hund Melker spyr någonstans i vardagsrummet, ett hugg-hulkande som jag alltför väl känner igen. Han är en avfallskvarn som äter allt han ser i parken, från andra hundars avföring till ruttna matrester, stenar pinnar och plåtburkar. Det är ett mirakel att han inte spyr dygnet runt. Jag somnar om på nytt men väcks 04.00 av A som pratar, vaken och glad. Efter en halvtimme somnar han om mirakulöst till 05.30 då jag hör på honom att det är färdigsovet för i natt. Stiger upp, gör kaffe och hämtar tidningen. 06.00 vaknar hustrun och vi går igenom hur natten har varit. Det är som en hel dag när jag redogör för vad som hänt.
Det är livet och jag älskar varje sekund, för jag äger den bästa av gåvor. Jag kan somna om när som helst. En minut mot kudden och jag glider iväg.

Alldeles tokig...

2009-10-19T07:13:00.003+02:00

W, 4 år ligger i soffan helt morgonnaken med stånd och ropar: "Titta snoppen är alldeles tokig!"
Jag har aldrig tänkt på det sättet men det är en bra formulering. Spar den repliken tills du blir stor, tänker jag. Det kan bli världens bästa raggningsreplik...

Gibson Les Paul-nostalghia

2009-10-16T15:48:00.004+02:00

Vissa saker glömmer man aldrig.
Till exempel doften från sin första Les Paul-gitarr.

1976. Jag hade sparat i två år. 4.250 kronor kostade den. Fabriksny.

Så gick det några år och plötsligt var det Gibson ES 335 som gällde, ytterligare fem år senare Fender stratocaster.
Jag följde ängsligt med.
Det var dumt. Jag skulle bjuda rätt mycket för att köpa tillbaks min första Gibson-gitarr, var den nu är.

Virpi Virpi!

2009-10-13T08:18:00.003+02:00

Det finns modern dans och så finns det Virpi Pahkinen.
Akrobatik och poesi i lycklig förening. Inget ryckigt orytmiskt spring hit och dit av dansare som räknar till åtta i stället för att som Virpi, känna in och vila i musiken och sin egen kropp.
Ofattbart vackert.

En god gärning

2009-10-12T10:44:00.004+02:00

Jag går ut med hunden och på Lundagatan passerar jag en stressad mamma med två små barn.
Det är lördag eftermiddag och de är uppklädda som på väg till fest och det ångar av sistaminuten-stress över
mamman som piffat upp sig med skinnjacka, kjol, strumpbyxor och boots.
Bakifrån ser jag något hon inte vet om och när jag passerar säger jag, utan att ens snegla på henne, snabbt och diskret som ett spion-möte med min vänligaste röst: "Din kjol har fastnat i strumpbyxorna". Hon känner med handen över rumpan och utbrister "Oh herregud, tack!"
Jag går snabbt vidare och när jag hunnit 50 meter ropar hon:"TACK SNÄLLA RARA DU!" med ett tonfall som rymmer allt av vad det innebär att slippa gå gatan fram och åka tunnelbana med kjolen innanför strumpbyxorna.

Livslång empati

2009-10-09T09:39:00.002+02:00

Jag känner med min dotter när det är jobbigt i skolan, kärleksbekymmer eller trassligt med kompisarna.
Det känns i hela kroppen, en värk i nervändar och leder som om det vore min egen sorg.
Detsamma gäller med mina små grabbar men där har sorgerna lite mindre proportioner.
Plötsligt går det upp för mig att det kommer att vara så här hela livet.
De ska gifta, och kanske skilja sig. Bli sjuka, kanske arbetslösa och deprimerade.
Jag kommer att sitta där och värka helt simultant med mina barn när livet går dem emot även som vuxna.
Jag hade inte tänkt på det, men så blir det naturligtvis.
Många sorger och mycken glädje.
Mer av allt.
Livet, en plusmeny.

Han går!

2009-10-08T10:24:00.004+02:00

Lille A står och svajar en stund och så går han från bokhyllan till vardagsrumsbordet. Med knutna nävar och armarna utsträckta ser han ut som Conan barbaren och han låter så också. Hela lägenheten fylls av hans jubelrop, eller... det låter mer som något krigiskt. AAAAHHHHHHHHH vrålar han och stegar sig fram med stor kraft och total koncentration.
För egen del upplever jag ingenting som är i närheten av där han befinner sig nu. Synd att man inte som vuxen kan minnas detta, ett av livets största ögonblick. Men jag får åtminstone se det. Det är stort. Det glömmer man aldrig.

bästa krönikör!

2009-10-01T23:31:00.003+02:00

Jag har blivit nominerad till Tidsskriftpriset i kategorin "bästa krönikör"
Efter att blivit nominerad till grammis fem gånger kanske det är dags den här gången.
Det är väl fan att man måste byta jobb för att få pris.

pappaledig?

2009-09-30T13:39:00.003+02:00

pappa, men ledig?
tre barn, en ska till skolan en till dagis.
Sedan ska morgonen städas undan. Tvätt vikas, mat handlas och lagas.
Det är punktering på ena barnvagnshjulet och nya snoddar måste sys fast på handdukarna.
Hunden ska ut på promenad (med barnvagn) 2 ggr under dagen och kl tre är det hämtning på dagis.
Ledig?
LEDIG???

Vem hittade på det här ordet? En man. En som aldrig varit "pappaledig". Jag sätter hundra spänn.

helikopterrånet

2009-09-24T07:40:00.002+02:00

I dagens SVD säger kriminologen Sven Granath att han "tror det rör sig om kriminellt belastade människor".
Det tror jag med.

Jag fyller 50 år

2009-09-22T15:42:00.003+02:00

Familjen uppvaktar med tårta, ljus o blommor.
Vid 08.00 är dottern och hustrun på väg till skolan och jag inleder en segdragen kamp för att få på grabbarna kläder.
När det är klart kräks A på sin body som inte luktar välling längre utan riktigt surt kräks, så den måste bytas.
Under tiden jag gör det hinner W slita av sig sina kläder "vill inte ha" och jag börjar om från början.
En vanlig dag. Må det aldrig ta slut.

studiomusiker!

2009-09-15T19:13:00.001+02:00

Gjorde en inspelning idag tillsammans med bl.a. trummisen Per Lindvall.
Insåg att det var nästan på dagen 30 år sedan vi sågs i studio första gången.
30 år.
TRETTIO ÅR!

herregud.

Mendelssohns violinkonsert

2009-09-12T15:28:00.002+02:00

Jag sätter på Mendelssohns violinkonsert i köket medan jag diskar. W, 4 år som aldrig tidigare hört stycket säger efter två takter: "Det här är en sorglig film om en flicka på en cykel som inte kunde bajsa och sedan dog hon"
jahaja, då vet man det...

Turné Chapter 2

2009-09-08T21:35:00.004+02:00

Ja, det var ju lite synd att biljetterna tog slut till konserten på Kulturhuset för dem som inte hann köpa, men naturligtvis kul för oss! Vi ska spela med åtta musiker från radioorkestern, sju fina arr av Martin Schaub som vi framförde med folk från Göteborgssymfonikerna i våras. Vansinnigt snyggt blev det, men det är kanske inte så kul för dig att höra om du inte har biljett...

Nåja, vi gör några fler konserter också, "bara" duo, om du har lust, och bil.

Turné Chapter Two
13/9 GNOSJÖ
18/9 STOCKHOLM Kulturhuset - åtta musiker från Radiosymfonikerna gästar denna konsert! Inspelning av SR P2.
29/9 TIERP Västlands kyrka
30/9 KNIVSTA Kupolen, Thunmansskolan
1/10 ÖSTHAMMAR Börstils Kyrka
2/10 UPPSALA Katalin
3/10 UPPSALA Katalin
4/10 BÅLSTA Bildningscentrum Jan Fridegård
5/10 HEBY tba
6/10 ÄLVKARLEBY Gårdskär
7/10 ENKÖPING Klara Hall
8/10 MÄRSTA Kulturumteatern
9/10 UPPSALA Järlåsa bygdegård

David Wilczewski 3

2009-08-28T16:29:00.006+02:00

Äntligen hittade jag bilden! Det är under turnén med Lisa Nilsson, Rocktåget 1992.
Jag tog fotot på David bakom scenen i Nyköping.

Den 13 september är det hyllningskonsert på Fashing

David Wilczewski 2

2009-08-25T12:09:00.001+02:00

Nu när jag lyssnar på solot på "Himlen runt hörnet" efter alla år så blir jag överraskad över hur kort det är, knappt fyra takter från ca 3,25 på videon. Jag minns det som så mycket längre. Kanske beror det på att David sträckte ut och spelade ett långt solo när vi åkte på turné med Lisa, sommaren 1992. Men jag tror snarare att minnet förstorat det för att intrycket var så starkt. Lyssna på de två fraserna han spelar, så enkelt är det svårt att spela.

David Wilczewski

2009-08-25T09:13:00.007+02:00

Så till slut tog cancern kraften ur honom.
Vår älskade vän och beundrade kollega, saxofonisten David Wilczewski är död.
När jag letar ord som kan beskriva honom stannar jag upp vid "fin".
En finare man än David har aldrig funnits i vår bransch.
Ödmjuk och omtänksam.
Du har hört honom tusen gånger på många inspelningar.
T.ex. det bästa saxofonsolot i pophistorien, det på "Himlen runt hörnet"
Inspelat av producenten Johan Ekelund när David bara satt och lyssnade på låten för första gången och värmde upp.
Blåste några toner på det sättet som var så typiskt David, enkelt, lite trevande men med fulländad ton och teknik.
Jag sörjer honom oerhört.

Hysteriskt roligt, Emma Galushin

2009-08-20T10:18:00.004+02:00

Det är inte alla som gillar vår musik...

Kan inte undanhålla er denna recension av Dala Demokratens Emma Galushin
Om det finns en topplista på ofrivillig humor ligger hon just nu i topp.

"Jag har aldrig gillat instrumentala låtar men under min kväll i Stjärnsund fick jag lov att tänka om. Det är fantastiskt vackert när man blundar och verkligen tar till sig musiken. Men det är också fruktansvärt långtråkigt. Det händer inte så värst mycket. Det är låtar som spelas på gitarr och saxofon, mer än så är det inte. Jag skulle kunna lyssna på Jonas och Johans låtar som avslappningsmusik men att se dem live igen är nog inget för mig, även fast jag måste medge att jag ryser under vissa stunder av konserten.
Jonas och Johan spelade i närmare en och en halv timme, vilket var minst en halvtimme för länge. Jag kunde inte riktigt njuta av de sista 30 minuterna på grund av att jag tyckte att det blev alldeles för långrandigt."

Det är sällan man hör någon uppleva att det är fantastiskt vackert och fruktansvärt långtråkigt, samtidigt!

En dag i maj hemma hos Richard Galliano

2009-08-19T17:51:00.000+02:00

En kulen dag i maj packade jag väskan full med inspelningsutrustning och tog flyget till Nice.
Nils Landgren mötte upp och tillsammans åkte vi hem till världens absolut mest virtuosa och musikaliska dragspelare, Richard Galliano. Jag packade upp grejorna, stämde gitarren och sedan spelade vi tre tillsammans i några timmar.
Senare på kvällen en god middag i Cannes och så upp i svinottan för att ta fakiren hem till Stockholm.
Jag var hemma så tidigt att jag hann lämna W på dagis.
Det kändes som jag hade drömt alltsammans.

Sven Bertil och jag letar UFO

2009-08-05T18:04:00.000+02:00

Carola 1983 i Nöjesmaskinen

2009-07-16T11:45:00.005+02:00

Carola hade nyss vunnit melodifestivalen men agerade självsäkert som om hon varit artist sedan länge.
Som jag minns den här inspelningen var vi lite nervösa inför henne trots att hon bara var 17 år.
Jag tror det är Anders Ekdahl på piano, Ola Brunkert på trummor, jag i gigantiska Clark Kent-bågar som spelar på min i New York nyss inköpta Fender stratocaster. Basisten minns jag inte, förmodligen Kjell Johansson eller Teddy Walter. Kanske Janne Bergman förresten?
26 år sedan...

Norrland i Paris

2009-07-02T09:36:00.000+02:00

En trevlig flicka ringer från Centre Culturel Suédois Paris och vill att jag och Jonas Knutsson kommer dit och spelar den 1 juli. Väl på plats visar det sig att vi ska spela på en tillställning i samband med Sveriges ordförandeskap i EU. De har byggt en fin scen och hyrt en enastående bra ljudanläggning. Jag och Jonas nickar mot varann när vi provar ljudet som man gör när allt känns perfekt på scenen, det här blir en fin kväll!
Det närmar sig konsert och när vi sitter där på den vackra innergården inser jag vartåt det barkar.
Det hålls långa tal. Gästerna står tysta med drinkar och snittar. Otåligt men artigt lyssnar de, för snart är det slut och då får de äntligen snacka. Det är ambassadörer från olika länder, partyproffs som fått sina jobb för att de kan kröka utan att tappa stilen, ha kul i största allmänhet helt enkelt. När talen är slut presenteras vi (på franska) som ”fantastiska musiker från Norrland som spelar folkinspirerad jazz”. Inte en applåd, ingenting. Samtidigt som vi äntrar scenen lämnar gästerna gräsmattan framför scenen och går in i partytältet för att fylla på drinkarna. Vi spelar för en helt tom plan och ingen människa vare sig lyssnar eller applåderar mellan låtarna. Det är ganska ovanligt. Vi levererar vårt program som en dansorkester och efter första låten hör vi att de stängt av pa-ljudet, bara våra scen-monitorer hörs. Men de vill att vi spelar en timme i alla fall. Det ser trevligt ut där vi sitter och håller på. Så vi matar på låt efter låt tills pärsen är över efter den kontrakterade timmen.
Så här såg det ut. Lite synd att man inte kan se den tomma planen framför oss.

Chapter 2 i Berlin

2009-06-29T09:27:00.000+02:00

Vi spelar i Berlin på svenska ambassadens "Schwedenfest".
Jag och Nisse inledde med några Chapter 2-låtar och sedan anslöt trummisen Wolfgang Haffner, basisten Eva Kruse och pianisten Sebastian Studnitsky. Ingen repetition eller soundcheck. Vi pratade lite om låtarna i logen innan konserten. På scenen hjälps vi åt. Jag, Eva o Sebastian fyller i åt varann när det fattas något ackord. Det löser sig alltid.

Près des remparts de Séville

2009-06-23T13:45:00.003+02:00

Jag har gått och nynnat på ett stycke ur Carmen hela veckan, det som börjar ”Près des remparts de Séville”. En vals med musikhistoriens vackraste tonartsbyte. Det börjar i Fiss, går ner till e-moll och utan att man tänkt på det är man i D-dur. Inget speciellt genialiskt med det - förutom den inledande melodin – nej, det är i slutet av formen det händer. Det går utan några vidare krusiduller tillbaks från D- till Fiss-dur och början av melodin. Det är så tjusigt att jag blir knäsvag. Det finns inget bättre uttryck. När det stället kommer njuter jag hejdlöst och valsar med huvudet fram och tillbaks med slutna ögon och munnen formad till ett lustfyllt ”ohh”. Här en fantastisk version med en av de största mezzosopranerna någonsin, Teresa Berganza.

Moderaterna genom tiderna

2009-06-18T10:13:00.003+02:00

• 1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
• 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
• 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
• 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1927: Nej till folkskolereform.
• 1931: Nej til sjukkassan.
• 1933: Nej till beredskapsarbete.
• 1934: Nej till a–kassa.
• 1935: Nej till höjda folkpensioner.
• 1938: Nej till två veckors semester.
• 1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
• 1946: Nej till fria skolmåltider.
• 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
• 1947: Nej till allmänna barnbidrag.
• 1951: Nej till tre veckors semester.
• 1953: Nej till fri sjukvård.
• 1959: Nej till ATP.
• 1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
• 1963: Nej till fyra veckors semester.
• 1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
• 1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
• 1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
• 1976: Nej till femte semesterveckan.
• 1983: Nej till löntagarfonderna.
• 1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
• 1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
• 2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom moderaterna.
• 2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
• 2006: Nej till gröna jobb.
• 2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
• 2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
• 2006: Nej till höjd a- kassa.
• 2006: Ja till sänkt a-kassa.
• 2006: Nej till höjd sjukersättning.
• 2007: Ja till sänkt sjukersättning.

Skolavslutning

2009-06-15T14:33:00.002+02:00

Efter skolavslutningen i Sofia kyrka går jag fram till Ylva som varit min dotters mentor under högstadiet.
Jag vill tacka henne och säga:
"Du är en av dem som sett mitt barn, förmanat och stöttat. Du kommer alltid att finnas i mitt medvetande som en av dem som haft stor betydelse henne och därför också mig och mitt liv, att jag fått det att fungera. Du har gjort gott mot mitt barn, och för detta är jag outsägligt tacksam." Jag har tränat hela morgonen men jag kommer bara till: "du" och sedan stockar det sig. (Meningen: "Du har gjort gott mot mitt barn" kan jag inte ens skriva utan att bryta ihop.) Mitt ansikte förvrids i en grimas som kanske är vacker på en ung flicka som håller på att brista i gråt, men på en gammal gråhårig, skäggig femtioåring förmodligen bara ser obehagligt ut. Jag pressar fram ett "tack" och en kram och jag tror hon förstår.
Det är lätt att glömma hur oerhört stor betydelse de har i våra liv, dagispersonal och lärare, större än släkt och vänner. Det är ju de som finns där varje dag när livet pågår för barnen. Jag lämnar J på kyrkbacken med sina kompisar och på väg mot 66:an gråter jag de tårar som kommer på en skolavslutning. Ett av alla dessa bitterljuva avsked, den här gången är det min flicka som försvinner, hon som blivit ung kvinna som är fantastisk, men den personen som en gång satt i min famn och målade huvudfotingar är helt borta. Anletsdragen, gesterna, rösten. Det är underbart och lite sorgligt på en och samma gång, och då kommer tårarna, fast jag inte alltid riktigt begriper vad det är jag går och bölar över. Sånt är livet

Två fina killar

2009-06-04T16:00:00.004+02:00

Äntligen efter alla år, ett nytt pressfoto på mig och Nisse. Det förra riktiga studiofotot är 18 år gammalt. Förra året tog vi ett kort utomhus där vi ser ut som två patienter på rymmen från geriatriken. Gråa, rödflammiga och tufsiga. Nu blev det lite bättre.
Det ser ut som att vi gillar varann. Det gör vi. Det blir nog 22 år till med den här duon.
Fotografen heter Thron Ullberg

pappaledig 2

2009-06-01T22:50:00.004+02:00

Jag och treåringen springer för att hinna med 4:ans buss när den stannar till på Hornsgatan.
Under resan till Skanstull sitter han i mitt knä, liten och med ljuvligt behändig kramstorlek.
Jag kan inte låta bli att ta i honom hela tiden, jag smeker, klappar, klämmer och stryker och tänker att det gives inget bättre än detta.
Han säger med andan i halsen: "Å pappa vilken tur att vi hann till bussen!" Det slår mig att han naturligtvis inte vet att det kommer fler bussar. Vår resa till Skanstull blir ett stort äventyr som han pratar om sedan på kvällen "kommer du ihåg pappa, när vi sprang till bussen!"
Alla mina jämnåriga vänner, och jag menar verkligen alla säger "att du orkar med, jag är glad att småbarnsåren är över"
Glad att det är över, för vad då? Så att man hinner läsa tidningen i fred, se på Rapport, dricka öl med kompisarna?
Så att man slipper sitta där med en treåring och hisna över världen genom hans ögon och klämma, smeka och kramas.
Jag skulle vilja stanna här för evigt. Om man fick välja ett dödsögonblick utsträckt till min plats i evigheten så vore det just detta. Jag och W på 4:ans buss på väg till Skanstull. Det gives inget bättre än detta.

Pappaledig

2009-05-30T09:08:00.003+02:00

Det är lite svårt att hinna med bloggen just nu. En liten man på 6 månader jublar och fyller ut allt utrymme av vad som känns viktigt. I jämförelse med hans upptäckande av världen ter sig alla andra funderingar tämligen ointressanta.
Men emellanåt spelar jag så mycket jag hinner. Förra fredagen hade vi premiär på en liten trio vi satt ihop. Vid gitarren: N. Strömstedt. Många av hans låtar är i originalinspelning daterade till ett synth-programmerat 1990-tal med samplade ljud och trummaskiner. I våra nya arrangemang blir de plötsligt helt tidlösa eftersom de har den kvalitén när man plockar ner det till text, melodi och ackord. Du kommer att bli förvånad, snart i ett konsert hus nära dig...
På fredag spelar jag med Nisse Landgren i Leipzig. En restaurangägare håller Nisse som sin favorit och flyger ner oss för att spela på en privat fest. Jag ska passa på att titta på världens fulaste (eller snyggaste?det är svårt att bestämma sig) konserthus; Gewandhaus där vår egen Herbert Blomstedt huserade i många år.

Färöarna

2009-05-12T10:39:00.002+02:00

På begäran publicerar jag denna alldeles sanna historia som jag berättade i mitt sommarprogram 1993.

Jag hade blivit inbjuden till Färöarnas huvudstad Torshamn (1983) för att hålla kurser i jazzimprovisation. Min kontaktman på orten instruerade mig att möta upp vid hamnen där mitt första uppdrag
(ett dixielandband) skulle anlända i egen båt.
"Du ska veta", sa han "de är riktiga entusiaster. Prästen i byn spelar
klarinett, hans fru gitarr, läkaren kornett och hans fru kontrabas". De kom i en liten utombordare och eftersom det ösregnade hade alla regnställ med sydväst och stor presenning över kontrabasen.
När vi kom fram till till radiohuset där
vi skulle repetera sade läkaren/kornettisten plötsligt: "Min fru har legat med Dexter Gordon". Han pekade på henne och hon tittade upp och log, och det gjorde prästen och hans fru också som om alla delade på den här närkontakten med en känd jazzmusiker.
Först hör jag fel och tror att han säger: "min fru har spelat med Dexter", så jag nickar och säger:" åh vad kul, det måste varit en upplevelse". Men mitt i meningen inser jag vad han sagt så det blir lite tokigt, men hon svarar i alla fall lite försiktigt:" jodå, det var det väl". Vi pratar inte mer om det, men jag konstaterar att det finns många olika sätt att göra sig märkvärdig på.
Dom har så otroligt svårt för att börja spela samtidigt och det är också anledningen till att dom har anmält sig till kursen.
"Spela en låt", säger jag, "så får vi se vad det är för problem".
Och rätt vad det är så börjar dom spela, men inte samtidigt.
"Ni kanske skulle ta och bestämma att en av er räknar igång" säger jag. "Jamen det är ju det jag gör" säger prästens fru, och jag inser att deras stora problem är att hon räknar så tyst att dom andra helt enkelt inte kan höra vad hon säger.
"Om du skulle prova att räkna lite högre så att alla hör" säger jag. Och då undrar hon: vilket tempo tycker du att jag ska räkna igång ?
Då föreslår jag pedagogiskt att:" ta du och räkna igång i samma tempo som låten sen ska gå i, så ska du se att det här nog blir helt otroligt bra".
Och hon räknar igång. Högt och tydligt.
De spelar några takter på Basin Street Blues och sedan tittar de på mig och ler. Så tittar de överlyckligt på varann, och det går ju inte att sluta nu då allt har kommit igång så fint, så de spelar hela låten rakt igenom efter att alla har fått spela varsitt solo.
"Tänk vilken kick, att få träffa ett riktigt proffs" säger dom, och jag känner mig verkligen som en mästare och säger: Joorå det är väl inte utan att man har plockat upp en hel del trix under alla år man har hållit på.

Hemma hos Toots Thielemans

2009-05-05T16:22:00.003+02:00

Ibland hör jag mig själv klaga och gnälla på mitt konstiga jobb med långa resor, konstiga tider och dåligt betalt.
Så tittar jag på lite bilder i mitt i-Photoarkiv och skäms.
När jag bläddrar bland fotografierna ser det ut som om jag inte gör annat än får barn och träffar spännande människor. Jag ska aldrig mer klaga.
Här ett kort taget hemma hos Toots Thielemans i Bryssel för fem år sedan.

Zimerman sätter ned foten

2009-05-01T13:13:00.002+02:00

Krystian Zimerman, en av världens främsta pianister, vände sig direkt till publiken under sin debutkonsert i Walt Disney Hall i Los Angeles med orden: ”Bort med tassarna från mitt land!” Förmodligen hänvisande till USA’s planer på att placera baser för sitt missilförsvar i Polen. Några buade och gick ut, några applåderade. Inte konstigt att killen är arg. Efter den 11 september 2001 eldade amerikanerna upp hans flygel för att de tyckte limfogarna luktade terrorist-aktigt. Nu tänker han inte ge någon fler konsert i landet. Hatten av.

http://latimesblogs.latimes.com/culturemonster/2009/04/krystian-zimermans-shocking-walt-disney-concert-hall-debut.html

Tittut

2009-04-27T13:23:00.004+02:00

Mittemot där vi bor ligger den fantastiska barnteatern Tittut. Jag gick ofta dit med mitt första barn men nu... ja, det blir inte samma ambitionsnivå på nr 2 och 3 men de överlever nog. Nu ges en föreställning som heter "När jag var liten - nästan alltid glad" som fått fina recensioner, Dagens Nyheter skriver: I en oupphörligt intressant föreställning för barn från 2 år lyckas man fängsla med vad som omfattar verklig rädsla, död, saknad, svek, lycka, glädje och lesbisk kärlek" Jag måste gå dit med min treåring. Jag tror inte han har fattat det här med lesbisk kärlek, det är tamejfan på tiden att han får reda på hur det ligger till.

Laisaliden

2009-04-27T13:13:00.004+02:00

Vi spelade på fjällpensionatet Laisaliden i helgen jag och Jonas Knutsson. Det ligger bedövande vackert uppe på fjället en bit från Hemavan och tillsammans med våra familjer har vi ätit gott och kopplat av med bastu, snögrottegrävande och pulkaåkning med barnen. En kille kom förbi med en liten ljudanläggning till vårt framträdande. "Ja' ha bara en mikrofon och han ä skitdålig men ja hoppas he dug" Det är så man lanserar sig och sina tjänster i Västerbottens inland. Inget inställsamt fjask eller koketterande. "He dug" sa jag.

Ackompanjatören Norberg

2009-04-23T20:28:00.003+02:00

Jag spelade i lördags med Nisse Landgren i vår duo "Chapter two" på Solnadals värdshus. Vi har hängt ihop i denna konstellation i över 20 år, gjort 2 skivor och över 350 konserter. Medan jag plockar fram lite sladdar till gitarren kommer arrangören fram och undrar; har han kommit? Ja, säger jag, Nisse är här.
En timme senare är det konsert och dags för presentation.
Hon är helt upp i gardin i extas över att vi är där, tror jag, men när hon annonserar vårt entré blir det; "Nisse Landgren har vänligheten att komma hit med en ackompanjatör", och så tar hon sats; "välkomna på scenen, NISSE LANDGREN MED MERA!"
Inte ens med flera fick jag vara. "Med mera..."
Nisse skrattade länge i logen. När min fru fick höra det höll hon på att skratta ihjäl sig.
"Med mera" det är jag det. Känns helt okej, bara man är i rätt sällskap.

Frågor, frågor

2009-04-23T20:22:00.003+02:00

Treåringen ställer frågor, några kan jag svara på, en del är helt omöjliga och vissa av dem öppnar dörren till ett nytt filosofiskt universum.
När jag försöker tänka ut ett svar får jag svindel, blir nästan illamående och förbluffas över hur ett litet barn, bara genom att sätta ihop en fråga på ett lite annorlunda sätt får hela världen i gungning.

Den senaste:
Pappa, varför är det lördag?

Fundera på den du...

Dudamel-effekten

2009-04-17T11:48:00.002+02:00

Jag och Nils Landgren repeterar med 8 musiker ur Göteborgssymfonikerna för en konsert i kväll i Stenhammarsalen.
En begåvad Martin Schaub har arrangerat sju av våra låtar för stråk och träblås och vi omsluts av klanger som lyfter vår musik till
en ny nivå. Man hisnar. En känsla av "I'm not worthy" smyger över mig med min västerbottens-inlands-autodidakta bakgrund.
Jag försöker mota bort "Här står jag och fuskar bland riktiga musiker"-känslan. Jag lyckas nästan.
Musikerna berättar om vilket lyft det varit för orkestern med nye chefsdirigenten Gustavo Dudamel. Det unga stjärnskottet från Venezuela är den klassiska musikens framtid, tror jag. Det är lättare att trycka annonser med en snubbe med den frisyren, det namnet och den bakgrunden. Den musiken måste bort från Tyskland i minst tvåhundra år. Köras i 90 grader, manglas och tumlas. En avkarajanifiering av hela myten kring dirigent och symfoniorkester. Dudamel är en bra början.

"Tack för idag, tack för en underbart vanlig dag"

2009-04-14T22:41:00.003+02:00

06.40: Stiger upp och gör födelsedagsfrukost till J som fyller 16 år
07.30 Hela familjen går in och sjunger" Ja må hon leva."
08.45 Hustrun till Dagis med W & A, jag går ut med vovven Melker
09.30 Cyklar till Johan Lindströms studio vid fryshuset o lämnar igen API micpreamp jag lånat till inspelning.
Där träffar jag Peter leMarc som undrar om rabaldret jag satte igång kring melodifestivalen
10.00 till fotografen Thron på Hammarby fabriksväg (runt hörnet från studion) för nya "bildbyline"-bilder till tidningen Vi.
pratar en stund med Lasse Westman som är där i samma ärende.
Cyklar till kontoret på Hornsgatan
11.30 En halvtimme på kontoret för att kolla mail
12.00 Hemma igen, frugan ska till skolan och jag är med lille A, 5 månader resten av dagen
12.10 Ringer vännen David Lagercrantz, också pappaledig och föreslår fika, men han ska vara hemma och städa.
12.20 Lagar lunch och promenerar bort mot Forex på Götgatan för att växla euro
13.00 Karin ringer från Berwaldhallen och vi bestämmer tillsammans hur korrekturvändan ska gå i maj månads programtidning.
13.20 Stöter på Jim Kenving på Götgatan, min klasskompis från Lycksele, klass 3a 1968, den äldsta vän jag har i Stockholm, lunch snart!, säger vi.
13.50 Jojje Wadenius ringer och undrar om jag vill spela en duokonsert med honom i Helsingborg den 28 november. Det blir fint, säger jag.
14.00 Växlar mina euro
14.10 Ringer Sven-Bertil Taube som svarar muntert från en marknad i Turkiet där han är på semester med familjen. Jag säger att jag inte glömt bort honom och så snart min fru fått sitt nya schema kan vi bestämma inspelningsdagar i Maj för nya skivan. Bra, då hörs vi säger Sven-Bertil.
14.30 Handlar tacos till födelsedagsmiddag för dottern
15.00 Hämtar W på dagis, A vaknar i vagnen men är på bra humör ända hem där han äter en hel barmats-burk stroganoff. Det är första gången det fungerar med käk så jag sms:ar till frugan den glada nyheten.
15.30 Niklas Strömstedt ringer och undrar om jag vill spela med honom i Åmål i juni. Kanske säger jag, ringer senare i kväll
16.00 Vovven behöver komma ut så jag tar med mig pojkarna, hunden och en trehjuling ut till parken, så att W får cykla.
17.00 Min fru kommer och möter i parken
18.00 Middag med familjen o dotterns pojkvän
19.30 Packar upp studion som fortfarande ligger i väska sedan Nice
20.00 Jagar W runt lägenheten för att sätta på pyamas o borsta tänderna
Läser tre böcker och hittar på två sagor, båda med monster och klor, sedan säger han själv: Godnatt, men vill ha lyset tänt.
20.45 kvällens tv-pass, 15 minuters kanalerbläddrande
21.00 Korrekturläser Berwaldhallens månadstidning.
23.00 kvällspromenad med hunden
23.15 Lägger mig, släcker direkt lampan och somnar som vanligt inom 2 minuter.

Dåliga nyheter

2009-04-12T21:30:00.002+02:00

W kommer inrusande i köket och sprudlar "pappa, pappa jag har stoppat pengar i din dator"
Jag går in och tittar. Några femtioöringar sitter fast i cd-springan, hur många slantar han lyckats trycka in vet jag inte.
Jag har redan bytt detta en gång, det kostade 5000 kronor.
Det finns inget att säga mer än " så här får du inte göra ser du".
Men ändå... 5000 kronor, bara sådär, medan jag stod och skalade potatis.
Så jag drar till med "så här får du aldrig någonsin göra igen"
Sen glömmer vi saken.

Richard Galliano och Kid Creole

2009-04-10T17:15:00.005+02:00

Igår var jag hemma hos dragspelaren Richard Galliano som bor några mil norr om Nice i Frankrike.
Med dotterns dator, ett ljudkort, en API-micpreamp och några mikrofoner( det enda som är dyrt nuförtiden) spelade jag in Nisse Landgren, mig och Richard i
ett litet hus på gården.
Nu sitter jag på Kastrup, där jag byter plan, på väg hem. Det är snabba ryck, man vill inte gärna sitta och häcka på Rivieran när familjen är i Stockholm och målar ägg. Jag koketterar inte med mina internationella äventyr, jag vill hem. Så är det.
Plötsligt, i transferhallen får jag syn på Kid Creole, (du minns kanske "Kid Creole and the coconuts" från 1980-talet?)
Jag går fram och hälsar, "I am Jessicas husband" Kid Creole skiner upp och säger "Oh Jessica, she is a fantastic singer, please send my regards" (Han anlitar ofta min hustru som sångerska vid olika typer av konserter runt om i Europa)
Han är på väg till Irland för ett långfredagsgig och jag ska hem och pussa barnen.
En dag på jobbet helt enkelt, för både honom och mig.
Resor. Resor.

Frank Zappa 1973

2009-03-24T22:23:00.003+01:00

SR lägger ut delar av sitt arkiv till lyssning genom pod-radio.
En del guldkorn vaskas fram bl.a. en intervju med Frank Zappa
från 1973. Göteborgsjournalisten Tommy Rander försöker förgäves hitta en vinkel om musikens kommersialism
men Zappa verkar inte vara bekant med den svenska proggressiva musikrörelsens tankegångar.

Rander: – The music business is quite commercial, you would agree with that I think?
Zappa: – All businesses are commercial, thats why they're businesses.
Rander: – Yeah but this is a very commercial business
Zappa: – Well I don't understand that, why can you single out the music business to be more commercial than the hardware business?
Rander – Allright! it is a commercial business then?
Zappa – All businesses are commercial.
Rander - Eh... Allright...

Väldigt kul, man lider lite med Rander som kämpar mot en knivskarp Zappa som har svar på allt.

Caroline af Ugglas stora genombrott

2009-03-16T09:01:00.002+01:00

Min granne partajar loss emellanåt med Eurodisco.
Så har det varit i tio år. Eurodisco och Eurodisco.
Sedan en vecka tillbaks har det plötsligt varit helt annan musik från hennes lägenhet.
Caroline af Ugglas "snälla snälla" har gått på repeat från morgon till kväll.
"det här kommer att bli Carolines genombrott, folket gillar det här" har jag och hustrun sagt till varann under veckan.
Och när rösterna räknades samman i lördagens Melodifestivalfinal, hade Caroline näst flest röster.
Jag börjar förstå hur Bert Karlsson tänker. Man kollar med ungarna och grannen om det ska bli en hit.

Björn Wimans svindlande kopplingar

2009-03-13T11:23:00.002+01:00

Expressens Björn Wiman skriver om våra svenska diplomater:

"Medan Ljungberg och hans gäng odlar sin svada över en gingrogg vid poolkanten sitter en av deras landsmän, Dawit Isaak, sedan sju och ett halvt år i ett fängelse i Eritrea."

Vilken koppling...
Vilken journalistik...

En bra lämning på dagis

2009-03-13T09:26:00.002+01:00

Jag sitter en stund på dagis med W i knät. När jag måste gå springer han i väg till en kompis, vänder sig om i farten, vinkar och säger "hejdå pappa!" Han mår bra. Jag går därifrån med en lyckokänsla jag föreställer mig är helt i klass med vilken lottovinst som helst. Det är nästan alltid så med vår äldsta grabb, men det gör mig lika lycklig ändå, varje morgon.
En bra lämning på dagis, bättre än så blir det inte.
Dagen flyter fram i ett lyckoskimmer.
Motsatsen är fasansfull.
Gråt och utsträckta armar.
Hjärtat slits ur kroppen och man kan inte andas ordentligt hela förmiddagen.
Det är det som är grejen med att ha barn. Det blir en bonusmeny av känslor.
Extra allt hela tiden. Det är underbart.

Bra gitarr

2009-03-11T15:22:00.002+01:00

Michael Sandén bygger mina gitarrer.
Det är bra virke och ordentligt limmat. För säkerhets skull
utför W här en extra hållbarhetstest på min konsertgitarr.
Den höll.

Plötslig snöyra

2009-03-10T16:51:00.004+01:00

Jag går hem på lunchen för att åka pulka med W som är hemma med ögoninflammation.
"Rulla pappa, du ska rulla" Jag lägger mig ner i snön, drar ihop armarna och låter kroppen rulla hela vägen nerför backen.
Yrseln är omedelbar och fruktansvärt obehaglig. W säger "igen pappa, igen" – Nej, säger jag. Pappa vill inte... rulla... en... gång... till. jag mår riktigt illa och vacklar hem med W på snowracern.
Vid Arne Jones skulptur i Skinnarviksparken hinns vi ikapp av en mycket svart man som på fransk-engelska frågar om han får ta kort på oss tillsammans med hans mor som idag kommit hit från Ghana, Hon har aldrig tidigare sett snö men är måttligt imponerad. Hon säger något på ett språk och han översätter "hon säger att detta måste vara hemskt för barn". Vi poserar och hennes polare i Ghana kommer att få se en bild på liten grabb med variga ögon och en gråhårig gubbe, helt grön i ansiktet. Det är ingen bra Sverige- eller snöreklam.
Hela eftermiddagen är körd. Jag kan inte jobba, måste ligga på soffan en timme innan jag överhuvudtaget kan stå upp utan att kräkas.
Bara vanlig klassisk pulka i fortsättningen, inget rulla.

Kurt Weill, Nina Ramsby och Mies van der Rohe

2009-03-03T10:18:00.003+01:00

I lördags spelade vi i Dessau. Nisse Landgren, Nina Ramsby, Eva Kruse, Sebastian Studnitsky, Wolfgang Haffner och jag.
Kurt Weill-festival och även om vi i ärlighetens namn inte spelade mer än en och en halv Weill-låt så var publiken jublande nöjda.
Det var extranummer och in och bocka och till slut fick vi lugna ner folk med en mycket försiktig version av Esbjörns "Love Is Real" med hisnande fin duettsång av Nisse och Nina.
På dagen fick jag en stund över till Bauhausmuséet där jag stod och flämtade framför prototypen till Mies van der Rohes Barcelonastol. Tysk öl, musik och ädelfunkis. Livet blir inte mycket bättre än så.

Tremånaders koliken försvann

2009-02-27T10:06:00.002+01:00

Det står i böckerna att koliken ska försvinna när barnet blir tre månader.
Så blev det också, på ett mirakulöst sätt, och ett lugn lägrar sig i lägenheten.
Det är liksom lite lättar att knyta an till någon som inte skriker hela tiden...
Fin kille visade det sig, välkommen!

Chapter two i Deutschneyland

2009-02-24T10:24:00.003+01:00

Någon ambitiös rackare har spelat in med mobiltelefonen och lagt ut det på Youtube.
Det är från Schauspielhaus i Hamburg 17/12 2008 , utsålt, 1200 glada tyskar.
Jag får alltid heta Johann i Tyskland, det får man ta.

Den ensamme kontrabassaxofonisten

2009-02-23T10:29:00.003+01:00

Verkligheten överträffar Roy Anderssons filmer varje dag.

Goda människor

2009-02-19T17:35:00.003+01:00

Mitt äldsta barn, J ska välja gymnasielinje. Idag var det utvecklingssamtal och om jag räknat rätt fr.o.m 1:a klass blev det alltså 18:e gången jag satt där med min dotter och en lärare för att prata om hur det går i skolan.
Läraren ler vänligt mot J och det råder ingen tvekan om att hon uppriktigt tycker om, och känner stor ömhet för mitt barn.
Världen är full av dessa anonyma hjältar, lärarna, som trots en dålig lön lägger in själ och hjärta i jobbet, och sitter där på utvecklingssamtalet och bryr sig, på riktigt.
Jag har sett det här i många år nu. Lärare och dagispersonal som gillar mina barn, kramar, tröstar och uppmuntrar dem.
Det är fantastiskt. Jag tror många glömmer hur nära de står en egentligen. Utanför den innersta familjen är det ju dessa personer som funnits där mest. Inte mostrar och farfar eller kusiner utan vanliga lönearbetande människor som skjuter till det där extra.
Det är vackert.

Frank Zappa i Crossfire

2009-02-19T09:22:00.003+01:00

I samband med införandet av klisterlappar på skivor med "explicit lyrics" ställde Frank Zappa upp i många tv-debatter under 1980-talet.
Det finns mycket att hitta på Youtube och allt är enastående och stundtals bisarr underhållning.
Frank Zappa lyckas obegripligt nog hålla sig iskall hela tiden och leverera den ena "onelinern" efter den andra. I detta avsnitt inleder han med klockrena ja och nej svar som lämnar de övriga debattörerna handfallna. Till slut pressar de honom och vill ha ett svar, och frågar:
"Is there any rocklyrics you've heard mr Zappa in the last couple of years that you wouldn't want your children listening to?"
Svaret kommer blixtsnabbt: We Are The World.

Melodifestivalen och slarvet i juryn

2009-02-18T09:36:00.004+01:00

Christer Björkman har oförtjänt fått stå i skottgluggen för all kritik mot Melodifestivalens hantering av juryarbetet.
Han kanske blivit en smula oförsiktig i sin iver att göra programmet så bra som möjligt, men någon fuskare, det är han absolut inte. Den snöboll som sattes i rullning av mig efter att jag berättat om juryarbetet i "Nöjespanelen" blev till ett mediadrev ingen ska behöva utsättas för. Det lever sitt eget i kvällstidningarnas jakt på sensationer och går tyvärr inte att stoppa förrän det tynar ut av sig självt.
I själva verket är det SVT som borde se över sina rutiner över hur detta sköts.

Bara ett av många exempel på slarv är: När jag förra året satt i final-juryn hade vi artisternas andra version som underlag för vårt röstande. Alltså det framträdande de gjorde i deltävlingen efter de fått besked om direktplacering i finalen. I lyckan över detta gjorde många en dålig prestation där de dansade fel, tappade text eller grät lite. Alla utom Charlotte Perelli, superproffset som höll masken och gjorde en exakt upprepning av sitt framträdande.

Om Sanna Nielsen eller bröderna Rongedal och deras låtskrivare vetat att vi bedömde deras halvslarviga segeruppträdande tror jag de skärpt sig en smula.

Det är som att ta tid på 100-meterslöparens segervarv.

När finalen sändes, vägde vi in även detta i vår bedömning men sammantaget präglades vår uppfattning starkt av det första vi såg.

Är det här verkligen viktigt?

Ja, för Sanna Nielsen, med det årets i mitt tycke starkaste låt, en ballad av absolut världsklass av låtskrivargeniet Bobby Ljunggren och Aleena Gibson, så var detta viktigt. En så stark låt hade kunnat bana väg för en internationell karriär.

Därför får det inte finnas ens ett uns av en mikrometers tveksamheter över juryns arbete.

Det är SVT som ska ha koll på detta, men de tiger, och låtsas att allt är Christer Björkmans fel, men håller honom strategiskt om ryggen tills det är dags för en ny festivalgeneral.

Vinterfest och musiken

2009-02-15T14:45:00.004+01:00

Hemma igen efter konserter i Älvdalen och Mora under festivalen Vinterfest.
Jag är uppfylld och jublande lycklig över musiken och att jag får sitta där, på bästa konsertplatsen, scenen.
Martin Fröst bad mig och Jonas Knutsson att spela lite tillsammans med finske violinisten Pekka Kuusisto och norske slagverkaren Hans-Kristian Kjos Sörensen. De var båda nya bekantskaper för oss men utan tvekan två av mest enastående musiker jag mött. Utan att repetera klev de upp på scenen och spelade med i vår repertoar med pizzicatofiol, vissling , sång, roliga kommentarer, fullständigt fria, helt oberäkneliga parat med en virtuositet man bara kan drömma om. Pekka står där med en överkapacitet på sitt instrument (han vann Sibelus-Competition 1995) som låter honom leka med olika vibraton, kvartstoner, ackordspel. Taglet ryker och efter konserten hängde det tre torra strån kvar i stråken.

En av mina bästa dagar i musiken

Pekka, Hans-Kristian, Jonas och jag.
Vi lekte som barn i en timma och 40 minuter.
Jag är lycklig.

Nils Landgren, hurra!

2009-02-15T10:41:00.003+01:00

Min bästa vän, Nisse fyller år.
Jag står i köket på Skinnarviksringen och hurrar. Han sitter i logen på Vara konserthus.

Grattis!

Vinterfest

2009-02-12T11:09:00.003+01:00

Nu stänger jag kontoret för helgen, gitarren ska spelas.
Jag och Jonas Knutsson åker till Dalarna för att i två dagar medverka i Martin Frösts musikfestival, "Vinterfest".

Livet rör sig i alla snävare cirklar. När jag och Jonas började spela ihop var det till stor del beroende på att vi bodde ett kvarter i från varann. Martin Fröst bor också i närheten, mitt emot mitt kontor, i huset bredvid Jonas. Då måste man till slut spela tillsammans tyckte vi efter att ha setts i lekparken och på konsum.
Närhetsprincipen är tungt vägande för en gammal turnétrött gitarrist som jag.

Det finns sämre sätt att skapa musik på.

Plötsligt finns det pengar

2009-02-10T11:07:00.005+01:00

Världens modernaste symfoniorgel byggs i konserthuset Studio Acusticum, Piteå.
Totalt är hela projektet budgeterat till 35 miljoner.
En känsla av "plötsligt finns det pengar" infinner sig.
Piteå. Orgel. 35 miljoner. Smaka på det.
Den ska vara helt fantastiskt modern.
Någon kan sitta i Australien och spela på Piteorgeln.
Det tror jag kan bli hur stort som helst.
Jag kan se framför mig hur Piteborna bänkar sig i konsertsalen för att se den självspelande klaviaturen.
35 miljoner.

grrr bark bark

2009-02-09T16:52:00.003+01:00

Jesus är ljuset

2009-02-06T10:49:00.003+01:00

3 års-grammatik

2009-02-05T10:07:00.002+01:00

Treåringen bygger ett språk. Med en klockren känsla för hur grammatik fungerar böjer han allting helt korrekt.

springer-springade
äter - ätade
på dan- hela danen

det kanske inte stämmer med hur vi bestämt att det ska vara men fel, det kan man inte säga att det är.
Imponerande.

Stroke efter "headbanging"

2009-02-04T09:52:00.002+01:00

Andres Hansen skriver i senaste numret av Läkartidningen om Australiska forskares rön kring "headbanging" som publicerats i BMJ (British Medical Journal)
"Att slänga huvudet fram och tillbaks är den vanligaste metoden,. Men det finns individer som föredrar en mer cirkulär rörelse med huvudet. Forskarna har gått vidare och mätt vilket cervikalt rörelseomfång rörelsen innebär och hur snabbt huvudet rör sig och relaterat detta till potentionella skador. En rörelse av huvud och nacke på 75 grader kan leda till yrsel och huvudvärk. Om nacken rör sig 105 grader eller mer finns risk för lindrigt traumatisk hjärnskada. Långvariga hjärnskador riskerar den som headbangar snabbt, minst 180 slag per minut, med ett rörelseomfång på minst 120 grader (även om det för en oinvigd ter sig rätt otroligt att man ska hinna röra huvudet så snabbt). Till offren hör Terry Balsamo, gitarrist i bandet Evanescence, som 2005 ådrog sig stroke till följd av headbanging, skriver BMJ"

Håkan Hellström om musikjournalister

2009-02-01T10:25:00.002+01:00

I dagens DN säger Håkan Hellström:" ...min tes att vissa musikjournalister inte håller på med musik, de håller på med mode och trender. Det har inget med känsla och estetik att göra, de är ute efter andra saker. Det är ytterst opålitliga människor som jag som tur är aldrig umgås med"
Det nämns inga namn men jag tror inte det bara är jag som uppfattar det som en verbal krevad rakt upp i gryngången på Andres Lokko.
Ju mer åren går förstår jag allt bättre varför Per Bjurman en gång rusade upp på scenen och kysste Håkan Hellström.

Världens minsta gitarr

2009-01-30T13:38:00.002+01:00

Nanogitarren är 10 mikrometer. Som en blodcell ungefär. Det är ganska litet.
Undra hur stort plektrum man behöver?

Hot hand

2009-01-30T09:26:00.004+01:00

Och jag som precis byggt ett nytt pedalbord... Nu får man ut och handla prylar igen, det här går bara inte att motstå!
En liten grej man trär på fingret, viftar lite med handen och vips!
Återkommer när jag provat, men det ser ju väldigt kul ut...

"Hot Hand finger-powered wah-wah effect, a $299 effects box which is controlled by a finger-mounted sensor. Wiggle your finger in different directions, and the effects change. Initially, the effects are various wah/filter effects. The idea is to have it on your right hand, strike a chord and wiggle a bit."

Webern jobbade han också

2009-01-29T17:02:00.008+01:00

Jag skriver texter för Berwaldhallens programtidning. Konsertpresentationer, biografier och lite allt möjligt som behövs inför varje månad. Det är ett självmordsuppdrag. Den klassiska musiken har tillskyndare som innehåller Sveriges alla vresiga ordmärkare. Jag skrev att Anton Webern "jobbade som kapellmästare vid olika teatrar" och jag tror tamejfan växeln på Sveriges Radio skulle braka samman. Ingen seriös kompositör "jobbar", man "VERKAR" vid en teater. Till slut blev jag sur och svarade en av de värsta gökarna som fullständigt fastnat med hela foten i kontrapunkten. "skit på dig gubbjävel, Webern hatade att stå där och vifta för uppehället, alltså 'jobbade' han"
Jag fick aldrig något svar på det, men en viss arbetsro då lodenrocken åtminstone slutade maila om allt mellan himmel och jord.
Klassisk musik är fantastisk. De självutnämnda apologeterna däremot, luktar fuktig mögelskada från eternitbaracker.
De kommer att dra med sig musiken om vi inte ser upp.

Lite pengar

2009-01-29T11:23:00.004+01:00

Varje dag slås jag av de olika bekymmer som finns med att förvalta tillgångar.
Tidningsannonser berättar om "särkullsbarn" och problem vid arv.
Aktiemarknaden rasar och folk förlorar pengar.
Bostadspriser åker upp o ner.

Själv har jag inga tillgångar och plötsligt tänker jag att det gör mig fri.

Det finns inget hus, bostadsrätt, aktier eller pensionssparande.

Den dagen jag drar på mig träfracken blir det inte ett rött öre till ungarna.
Inget bråk, inga disskussioner.
Inget sommarhus att sälja och tjafsa om.
Ingen gammal kommod eller kristallkrona.

Det gör ungarna fria , tänker jag.
eller så väljer jag att se det så eftersom jag inte har något alternativ.

Det är väl det som är grejen med livet. Att välja att se det på ett sätt som får en att må bra.

Jag mår bra. Mitt glas är oftast halvfullt.

Harry Martinsson

2009-01-26T16:06:00.003+01:00

Jag läser för min treåring en bok med olika dikter fint illustrerade av Lena Andersson.
Det känns lite över huvudet på ett litet barn men W pekar på boken – läs den pappa!
Han lyssnar koncentrerat och tittar på bilderna.
När jag kommer till slutet av Harry Martinssons "Juninatten" säger W bestämt: – Igen pappa.
En sak har jag förstått. Man ska aldrig tro att man begriper hur barn fungerar.
Man får hänga på och improvisera. Varje dag.

JUNINATTEN

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav

Moodyson i tv

2009-01-25T21:32:00.007+01:00

Lukas Moodysson ställde upp i Fredrik Skavlans tv-program till sin egen fasa men vår
stora glädje. Han nuddade vid ämnet lycka och problemet med att folk så intensivt söker den.
Problemet är (säger jag) att folk tror lycka skall kännas som eufori.
Men det är inte riktigt samma sak.
Många människor är lyckliga utan att veta om det.
Så, när skilsmässor och cancer kommer, tänker man att de där dagarna som gick, var inte så jädrans tokiga i alla fall.
Men retroaktiv lycka fungerar inte.
Det är synd.
Den borde gå att få ut, och glädjas åt som en skatteåterbäring.
Men icke.
Passa på. This is no dressrehearsal. Det är tagning nu, hela tiden.

Roffe Nygren

2009-01-23T22:40:00.002+01:00

En av de bästa och godaste krafterna i svensk skivindustri, Roffe Nygren har gått ur tiden.
Han var chef för EMI i Sverige under de fantastiska åren med Lundell, Gyllene tider, Roxette m.m.
När han beslutade att EMI skulle ge ut min soloplatta 1996 sa han, – Det vete faan om det går att sälja men det är så jävla vackert, vi bara måste ge ut den! Sådana människor finns också i skivbranschen, nu också. Folk tror att det bara är räknenissar som sitter på de stora skivbolagen men där hittar man lika många fanatiska musiknördar som var som helst annars.
Roffe var ingen musiknörd, men en stor musikälskare och bra chef, för många en sådan där farsa man hade velat ha.
Nu är han borta, Det är outsägligt tråkigt.

Ett kolikbarns bekännelser

2009-01-21T23:03:00.006+01:00

A:s kolik blir stadigt värre. Vi gör allting i skift, äter, handlar mat o.s.v.
Någon av oss måste stänga in sig i ett annat rum och hålla på med honom hela tiden.
En av dessa prövningar som hör livet till.
– Det här är också livet, brukar jag vråla till hustrun när A ligger i och hojtar som värst.
Det finns något av skenande vinkelslip över hans skrik och det är imponerande hur så mycket ljud kan komma ur den lilla kroppen, och så länge. Treåringen har ett ofattbart tålamod, det verka inte bekomma honom överhuvudtaget när lillebror dra igång. Tonåringen frågade igår kväll, – ehh kommer han alltid att vara sådär... krävande?
Nej, inte alls, sa jag... Han har bara lite ont i magen... men man vet ju aldrig.
Han kanske blir politiker, eller som Håkan Hellström, popsångare.
Jag ska sitta i tv-soffan på fredag och säga vad jag tycker är veckans viktigaste nöjeshändelse.
Det är utan tvekan idag. A sov i vagnen och var tyst i en hel timme.
Det bästa jag hört på flera år.
Nåja. Det blir väl bra med det här också så småningom.