Ingmar Bergman, Yoko Ono och ondskan
Leif Zern tyckte i gårdagens DN att hyllningarna av den store regissören gått en aning för långt.
Det tycker inte jag. Regissören var ett geni och då tappar hyllningar lätt sina proportioner.
Så kan det få vara.
Som människa däremot var han per definition ond,
helt i nivå med historiens största på området.
I alla fall om man läser vad han själv skrivit om sitt familjeliv.
Hans barn och fruar utsattes för ofattbart djävulskap.
I en intervju med en ung beundrande kvinnlig journalist viftade han bort ämnet med
"jag var familjelat"
Lite grann som Yoko Onos svar på frågan vad femårige sonen Sean gjorde kvällen när John Lennon hade mördats: "De sa att han grät när han skulle somna"
De sa att han grät... Man kan säga att Yoko också hade en släng av familjelättja.
Familylaziness, for the rich and famous.
Det tycker inte jag. Regissören var ett geni och då tappar hyllningar lätt sina proportioner.
Så kan det få vara.
Som människa däremot var han per definition ond,
helt i nivå med historiens största på området.
I alla fall om man läser vad han själv skrivit om sitt familjeliv.
Hans barn och fruar utsattes för ofattbart djävulskap.
I en intervju med en ung beundrande kvinnlig journalist viftade han bort ämnet med
"jag var familjelat"
Lite grann som Yoko Onos svar på frågan vad femårige sonen Sean gjorde kvällen när John Lennon hade mördats: "De sa att han grät när han skulle somna"
De sa att han grät... Man kan säga att Yoko också hade en släng av familjelättja.
Familylaziness, for the rich and famous.
2 kommentarer:
Varför är det ingen som säger det här oftare?
Ner från piedestalen Bergman!
/L
Usch, Yoko Ono kommentaren var verkligen obehaglig!
/Anna H
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida