Lars Forsell och Anton Karas
Jag skriver arrangemang till en skiva med Sven-Bertil Taube och tänkte bl.a. spela melodicittra på "De fattigas piano".
Det går inte. Det är för svårt. Jag har verkligen kämpat men nu får jag se mig besegrad av det vackra instrumentet.
Ledmotivet ur "Tredje mannen" stiger fram i än större briljans. Anton Karas, en mästare.
Ovanför, min cittra.
Nedanför, Anton med sin, i en rekonstruktion av hur det kan ha sett ut när han blev upptäckt.
upplagd av Johan Norberg
20:33
7 kommentarer:
Dum fråga, men eftersom gitarrdelen endast är 5-strängad, vilken stämning har cittran strängledes?
Bra fråga. Jag har ingen aning, provar mig fram.
Tydligare menat; De tjocka strängarna på "gitarrhalsen", har nåt vagt minne om lågt C gällande tjockesträngen, annars kan du ju skaffa dig ett psalmodikon med endast en sträng..
Livet är ett äventyr...
Om man efter att ha tittat på Anton, klickar på en av de smårutorna som dyker upp i nederkanten, kan man hitta en vacker kvinna i sina bästa år, iförd en klädsam grönvit kavaj, som (kvinnan altså, inte kavajen) demonstrerar på ett mycket förtjänstfullt sätt hur man spelar cittra och hur den är stämd. Det finns två stämningar, den venetianska och den münchska. Hon avslutar med att spela och sjunga Tennessee walts. Imångt och mycket värt en koll.
Tack, ett bra tips, jag ger cittran en chans till!
Men jag kan inte låta bli att förundra mig över cafémiljön i vilken Anton uppträder. Dom eleganta kvinnorna i stylade frisyrer och vågade hattar, männen som i kostymer bjuder på rökverk, servitrisen som omärkt tassar omkring, och där vid sidan om, ensam vid ett vitdukat bord sitter Anton och lirar cittra. Till synes ouppmärksam på vad som försigår i omgivningen. Man undrar vad han tänker på.
Jag skulle vilja närvara där. Sitta vid ett bord med ett glas vitt och lyssna och bara vara.
Men liknande caféer finns väl inte idag?
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida