En god gärning
Jag går ut med hunden och på Lundagatan passerar jag en stressad mamma med två små barn.
Det är lördag eftermiddag och de är uppklädda som på väg till fest och det ångar av sistaminuten-stress över
mamman som piffat upp sig med skinnjacka, kjol, strumpbyxor och boots.
Bakifrån ser jag något hon inte vet om och när jag passerar säger jag, utan att ens snegla på henne, snabbt och diskret som ett spion-möte med min vänligaste röst: "Din kjol har fastnat i strumpbyxorna". Hon känner med handen över rumpan och utbrister "Oh herregud, tack!"
Jag går snabbt vidare och när jag hunnit 50 meter ropar hon:"TACK SNÄLLA RARA DU!" med ett tonfall som rymmer allt av vad det innebär att slippa gå gatan fram och åka tunnelbana med kjolen innanför strumpbyxorna.
Det är lördag eftermiddag och de är uppklädda som på väg till fest och det ångar av sistaminuten-stress över
mamman som piffat upp sig med skinnjacka, kjol, strumpbyxor och boots.
Bakifrån ser jag något hon inte vet om och när jag passerar säger jag, utan att ens snegla på henne, snabbt och diskret som ett spion-möte med min vänligaste röst: "Din kjol har fastnat i strumpbyxorna". Hon känner med handen över rumpan och utbrister "Oh herregud, tack!"
Jag går snabbt vidare och när jag hunnit 50 meter ropar hon:"TACK SNÄLLA RARA DU!" med ett tonfall som rymmer allt av vad det innebär att slippa gå gatan fram och åka tunnelbana med kjolen innanför strumpbyxorna.
upplagd av Johan Norberg
10:44
2 kommentarer:
yeah! tänk vad enkelt det kan vara, själv fick jag en gång åka hela vägen från dagis i aspudden till mariatorget innan en vänlig själ gjorde mig uppmärksam på mina blåa plastöverdrag över skorna.
Ååå... vilken mardrömskänsla för den stackars mamman! Vilken hjälte du är! ;)
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida