En morgon på Mackedonken

Vår yngste (1,5 år) har en stadig stämma både i med och motgång och lördagsmorgnar brukar jag gå ut med honom för att resten av familjen ska få sova. Jag hänger på låset till den hamburgerrestaurang vi musiker kallar "den gyllene måsen" som öppnar 08.00 men då har jag redan gungat honom en timme i parken. Restaurangens lekrum är stort och bra med barnen tyst och koncentrerat lekande. Det är mammorna som skriker. Det börjar redan i entrén med de ställföreträdande repliker som de tror att barnen tänker. "Nej men oooh Rasmus, vilken jätte, jätte, jätte stor rutschkana" Rasmus åker och ackompanjeras av mammans ljudeffekter " ooouuii, oouuii, oouuii!" killen lullar omkring och leker sig metodiskt igenom alla olika utmaningar. Mamman fortsätter gapa. "Det här var väl jättehärligt Rasmus, RASMUS! " Och så ska det in och styras. "Nu måste lilla flickan få åka rutschbana också, akta dig nu" Och så efter tre minuter säger hon. "Rasmus, nu måste vi gå, vi ska hem till mormor" Han springer iväg när mamman kommer med jackan och då går hon loss direkt och "Vi går aldrig mer hit om du bär dig år på det här viset, kom genast hit" Han vill inte gå nu när han kommit igång och leka så fint och det är ju reaktionen från en frisk pojke, men för det får han skäll. Jag, som sitter märkligt lutad i famnen på en gigantisk Ronald McDonald och dricker kaffe kämpar mot en stark önskan att bita av henne ena foten, men så tänker jag på Rasmus och låter bli. De går ut men friden varar bara en minut, då kommer en ny mamma: "William, se en så stor rutschkana, oouuii, oouuii, oouuii".