Jag ska lära mig att inte avbryta
På väg nerför trappan gör 4-årige W heavy metal-tecknet med båda händernas lill- och pekfingrar. Det är lite finmotorik som krävs för att hålla in ring-och långfingret och han säger också med ett lite retsamt tonfall: "Pappa, Johannes på dagis kan inte göra så här, men..." Jag avbryter direkt. " Du får aldrig, aldrig aldrig retas för att någon inte kan samma som du. Johannes kanske blir jätteledsen då. Tänk om någon skulle reta dig för något som du inte kan. Lova mig det, att du inte retar Johannes"
W stannar till, gör heavy metal-tecknet igen och säger, med exakt samma tonfall som tidigare, som om han inte hört ett ord av vad jag sagt: ""Pappa, Johannes på dagis kan inte göra så här, men jag har lärt honom det"
Jag ska lära mig att inte avbryta. Det ska inte vara omöjligt, jag är ändå 50 år.
W stannar till, gör heavy metal-tecknet igen och säger, med exakt samma tonfall som tidigare, som om han inte hört ett ord av vad jag sagt: ""Pappa, Johannes på dagis kan inte göra så här, men jag har lärt honom det"
Jag ska lära mig att inte avbryta. Det ska inte vara omöjligt, jag är ändå 50 år.
2 kommentarer:
Så typiskt för oss vuxna, att utgå från pekpinnen!
Det gläder mig att du börjat skriva här inne igen!
Precis!
Viktigt! Ska jag också försöka lära mig!
Keep on the good work-både musiken och skrivandet här.
Tack!
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida