Ett kolikbarns bekännelser

A:s kolik blir stadigt värre. Vi gör allting i skift, äter, handlar mat o.s.v.
Någon av oss måste stänga in sig i ett annat rum och hålla på med honom hela tiden.
En av dessa prövningar som hör livet till.
– Det här är också livet, brukar jag vråla till hustrun när A ligger i och hojtar som värst.
Det finns något av skenande vinkelslip över hans skrik och det är imponerande hur så mycket ljud kan komma ur den lilla kroppen, och så länge. Treåringen har ett ofattbart tålamod, det verka inte bekomma honom överhuvudtaget när lillebror dra igång. Tonåringen frågade igår kväll, – ehh kommer han alltid att vara sådär... krävande?
Nej, inte alls, sa jag... Han har bara lite ont i magen... men man vet ju aldrig.
Han kanske blir politiker, eller som Håkan Hellström, popsångare.
Jag ska sitta i tv-soffan på fredag och säga vad jag tycker är veckans viktigaste nöjeshändelse.
Det är utan tvekan idag. A sov i vagnen och var tyst i en hel timme.
Det bästa jag hört på flera år.
Nåja. Det blir väl bra med det här också så småningom.