En trevlig flicka ringer från Centre Culturel Suédois Paris och vill att jag och Jonas Knutsson kommer dit och spelar den 1 juli. Väl på plats visar det sig att vi ska spela på en tillställning i samband med Sveriges ordförandeskap i EU. De har byggt en fin scen och hyrt en enastående bra ljudanläggning. Jag och Jonas nickar mot varann när vi provar ljudet som man gör när allt känns perfekt på scenen, det här blir en fin kväll!
Det närmar sig konsert och när vi sitter där på den vackra innergården inser jag vartåt det barkar.
Det hålls långa tal. Gästerna står tysta med drinkar och snittar. Otåligt men artigt lyssnar de, för snart är det slut och då får de äntligen snacka. Det är ambassadörer från olika länder, partyproffs som fått sina jobb för att de kan kröka utan att tappa stilen, ha kul i största allmänhet helt enkelt. När talen är slut presenteras vi (på franska) som ”fantastiska musiker från Norrland som spelar folkinspirerad jazz”. Inte en applåd, ingenting. Samtidigt som vi äntrar scenen lämnar gästerna gräsmattan framför scenen och går in i partytältet för att fylla på drinkarna. Vi spelar för en helt tom plan och ingen människa vare sig lyssnar eller applåderar mellan låtarna. Det är ganska ovanligt. Vi levererar vårt program som en dansorkester och efter första låten hör vi att de stängt av pa-ljudet, bara våra scen-monitorer hörs. Men de vill att vi spelar en timme i alla fall. Det ser trevligt ut där vi sitter och håller på. Så vi matar på låt efter låt tills pärsen är över efter den kontrakterade timmen.
Så här såg det ut. Lite synd att man inte kan se den tomma planen framför oss.
