man måste lägga sig tidigt

Vi lägger oss vid 22.00 och jag somnar omedelbart. Det är höstlov och dottern kommer hem vid 00.30 så jag vaknar till och går upp och säger godnatt.
Somnar om direkt men redan 01.00 vaknar A (1 år) och gråter. Jag gör välling men när jag kommer in har han somnat om. Jag lägger mig igen och precis när jag ska glida iväg börjar W (4 år) prata högt i sömnen och väcker A som börjar gråta igen. Jag värmer på vällingen och han suger i sig allt och somnar om. När jag lägger mig är klockan 01.30. En halvtimme senare vaknar jag av att vår hund Melker spyr någonstans i vardagsrummet, ett hugg-hulkande som jag alltför väl känner igen. Han är en avfallskvarn som äter allt han ser i parken, från andra hundars avföring till ruttna matrester, stenar pinnar och plåtburkar. Det är ett mirakel att han inte spyr dygnet runt. Jag somnar om på nytt men väcks 04.00 av A som pratar, vaken och glad. Efter en halvtimme somnar han om mirakulöst till 05.30 då jag hör på honom att det är färdigsovet för i natt. Stiger upp, gör kaffe och hämtar tidningen. 06.00 vaknar hustrun och vi går igenom hur natten har varit. Det är som en hel dag när jag redogör för vad som hänt.
Det är livet och jag älskar varje sekund, för jag äger den bästa av gåvor. Jag kan somna om när som helst. En minut mot kudden och jag glider iväg.

Alldeles tokig...

W, 4 år ligger i soffan helt morgonnaken med stånd och ropar: "Titta snoppen är alldeles tokig!"
Jag har aldrig tänkt på det sättet men det är en bra formulering. Spar den repliken tills du blir stor, tänker jag. Det kan bli världens bästa raggningsreplik...

Gibson Les Paul-nostalghia

Vissa saker glömmer man aldrig.
Till exempel doften från sin första Les Paul-gitarr.

1976. Jag hade sparat i två år. 4.250 kronor kostade den. Fabriksny.

Så gick det några år och plötsligt var det Gibson ES 335 som gällde, ytterligare fem år senare Fender stratocaster.
Jag följde ängsligt med.
Det var dumt. Jag skulle bjuda rätt mycket för att köpa tillbaks min första Gibson-gitarr, var den nu är.

Virpi Virpi!

Det finns modern dans och så finns det Virpi Pahkinen.
Akrobatik och poesi i lycklig förening. Inget ryckigt orytmiskt spring hit och dit av dansare som räknar till åtta i stället för att som Virpi, känna in och vila i musiken och sin egen kropp.
Ofattbart vackert.

En god gärning

Jag går ut med hunden och på Lundagatan passerar jag en stressad mamma med två små barn.
Det är lördag eftermiddag och de är uppklädda som på väg till fest och det ångar av sistaminuten-stress över
mamman som piffat upp sig med skinnjacka, kjol, strumpbyxor och boots.
Bakifrån ser jag något hon inte vet om och när jag passerar säger jag, utan att ens snegla på henne, snabbt och diskret som ett spion-möte med min vänligaste röst: "Din kjol har fastnat i strumpbyxorna". Hon känner med handen över rumpan och utbrister "Oh herregud, tack!"
Jag går snabbt vidare och när jag hunnit 50 meter ropar hon:"TACK SNÄLLA RARA DU!" med ett tonfall som rymmer allt av vad det innebär att slippa gå gatan fram och åka tunnelbana med kjolen innanför strumpbyxorna.

Livslång empati

Jag känner med min dotter när det är jobbigt i skolan, kärleksbekymmer eller trassligt med kompisarna.
Det känns i hela kroppen, en värk i nervändar och leder som om det vore min egen sorg.
Detsamma gäller med mina små grabbar men där har sorgerna lite mindre proportioner.
Plötsligt går det upp för mig att det kommer att vara så här hela livet.
De ska gifta, och kanske skilja sig. Bli sjuka, kanske arbetslösa och deprimerade.
Jag kommer att sitta där och värka helt simultant med mina barn när livet går dem emot även som vuxna.
Jag hade inte tänkt på det, men så blir det naturligtvis.
Många sorger och mycken glädje.
Mer av allt.
Livet, en plusmeny.

Han går!

Lille A står och svajar en stund och så går han från bokhyllan till vardagsrumsbordet. Med knutna nävar och armarna utsträckta ser han ut som Conan barbaren och han låter så också. Hela lägenheten fylls av hans jubelrop, eller... det låter mer som något krigiskt. AAAAHHHHHHHHH vrålar han och stegar sig fram med stor kraft och total koncentration.
För egen del upplever jag ingenting som är i närheten av där han befinner sig nu. Synd att man inte som vuxen kan minnas detta, ett av livets största ögonblick. Men jag får åtminstone se det. Det är stort. Det glömmer man aldrig.

bästa krönikör!

Jag har blivit nominerad till Tidsskriftpriset i kategorin "bästa krönikör"
Efter att blivit nominerad till grammis fem gånger kanske det är dags den här gången.
Det är väl fan att man måste byta jobb för att få pris.