Livslång empati
Jag känner med min dotter när det är jobbigt i skolan, kärleksbekymmer eller trassligt med kompisarna.
Det känns i hela kroppen, en värk i nervändar och leder som om det vore min egen sorg.
Detsamma gäller med mina små grabbar men där har sorgerna lite mindre proportioner.
Plötsligt går det upp för mig att det kommer att vara så här hela livet.
De ska gifta, och kanske skilja sig. Bli sjuka, kanske arbetslösa och deprimerade.
Jag kommer att sitta där och värka helt simultant med mina barn när livet går dem emot även som vuxna.
Jag hade inte tänkt på det, men så blir det naturligtvis.
Många sorger och mycken glädje.
Mer av allt.
Livet, en plusmeny.
Det känns i hela kroppen, en värk i nervändar och leder som om det vore min egen sorg.
Detsamma gäller med mina små grabbar men där har sorgerna lite mindre proportioner.
Plötsligt går det upp för mig att det kommer att vara så här hela livet.
De ska gifta, och kanske skilja sig. Bli sjuka, kanske arbetslösa och deprimerade.
Jag kommer att sitta där och värka helt simultant med mina barn när livet går dem emot även som vuxna.
Jag hade inte tänkt på det, men så blir det naturligtvis.
Många sorger och mycken glädje.
Mer av allt.
Livet, en plusmeny.
2 kommentarer:
Oh, precis så där känner jag också! Skrev ett inlägg om det igår: http://nattensbibliotek.wordpress.com/2009/10/08/moderskarlek/
Japp, så är det, livet...fyllt av livslånga band man ska förhålla sig till! Små barn små bekymmer osv... men otänkbart att vara dem utan!
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida