Färöarna

På begäran publicerar jag denna alldeles sanna historia som jag berättade i mitt sommarprogram 1993.

Jag hade blivit inbjuden till Färöarnas huvudstad Torshamn (1983) för att hålla kurser i jazzimprovisation. Min kontaktman på orten instruerade mig att möta upp vid hamnen där mitt första uppdrag
(ett dixielandband) skulle anlända i egen båt.
"Du ska veta", sa han "de är riktiga entusiaster. Prästen i byn spelar
klarinett, hans fru gitarr, läkaren kornett och hans fru kontrabas". De kom i en liten utombordare och eftersom det ösregnade hade alla regnställ med sydväst och stor presenning över kontrabasen.
När vi kom fram till till radiohuset där
vi skulle repetera sade läkaren/kornettisten plötsligt: "Min fru har legat med Dexter Gordon". Han pekade på henne och hon tittade upp och log, och det gjorde prästen och hans fru också som om alla delade på den här närkontakten med en känd jazzmusiker.
Först hör jag fel och tror att han säger: "min fru har spelat med Dexter", så jag nickar och säger:" åh vad kul, det måste varit en upplevelse". Men mitt i meningen inser jag vad han sagt så det blir lite tokigt, men hon svarar i alla fall lite försiktigt:" jodå, det var det väl". Vi pratar inte mer om det, men jag konstaterar att det finns många olika sätt att göra sig märkvärdig på.
Dom har så otroligt svårt för att börja spela samtidigt och det är också anledningen till att dom har anmält sig till kursen.
"Spela en låt", säger jag, "så får vi se vad det är för problem".
Och rätt vad det är så börjar dom spela, men inte samtidigt.
"Ni kanske skulle ta och bestämma att en av er räknar igång" säger jag. "Jamen det är ju det jag gör" säger prästens fru, och jag inser att deras stora problem är att hon räknar så tyst att dom andra helt enkelt inte kan höra vad hon säger.
"Om du skulle prova att räkna lite högre så att alla hör" säger jag. Och då undrar hon: vilket tempo tycker du att jag ska räkna igång ?
Då föreslår jag pedagogiskt att:" ta du och räkna igång i samma tempo som låten sen ska gå i, så ska du se att det här nog blir helt otroligt bra".
Och hon räknar igång. Högt och tydligt.
De spelar några takter på Basin Street Blues och sedan tittar de på mig och ler. Så tittar de överlyckligt på varann, och det går ju inte att sluta nu då allt har kommit igång så fint, så de spelar hela låten rakt igenom efter att alla har fått spela varsitt solo.
"Tänk vilken kick, att få träffa ett riktigt proffs" säger dom, och jag känner mig verkligen som en mästare och säger: Joorå det är väl inte utan att man har plockat upp en hel del trix under alla år man har hållit på.