Chapter 2 i Berlin

Vi spelar i Berlin på svenska ambassadens "Schwedenfest".
Jag och Nisse inledde med några Chapter 2-låtar och sedan anslöt trummisen Wolfgang Haffner, basisten Eva Kruse och pianisten Sebastian Studnitsky. Ingen repetition eller soundcheck. Vi pratade lite om låtarna i logen innan konserten. På scenen hjälps vi åt. Jag, Eva o Sebastian fyller i åt varann när det fattas något ackord. Det löser sig alltid.

Près des remparts de Séville

Jag har gått och nynnat på ett stycke ur Carmen hela veckan, det som börjar ”Près des remparts de Séville”. En vals med musikhistoriens vackraste tonartsbyte. Det börjar i Fiss, går ner till e-moll och utan att man tänkt på det är man i D-dur. Inget speciellt genialiskt med det - förutom den inledande melodin – nej, det är i slutet av formen det händer. Det går utan några vidare krusiduller tillbaks från D- till Fiss-dur och början av melodin. Det är så tjusigt att jag blir knäsvag. Det finns inget bättre uttryck. När det stället kommer njuter jag hejdlöst och valsar med huvudet fram och tillbaks med slutna ögon och munnen formad till ett lustfyllt ”ohh”. Här en fantastisk version med en av de största mezzosopranerna någonsin, Teresa Berganza.

Moderaterna genom tiderna

• 1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
• 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
• 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
• 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1927: Nej till folkskolereform.
• 1931: Nej til sjukkassan.
• 1933: Nej till beredskapsarbete.
• 1934: Nej till a–kassa.
• 1935: Nej till höjda folkpensioner.
• 1938: Nej till två veckors semester.
• 1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
• 1946: Nej till fria skolmåltider.
• 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
• 1947: Nej till allmänna barnbidrag.
• 1951: Nej till tre veckors semester.
• 1953: Nej till fri sjukvård.
• 1959: Nej till ATP.
• 1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
• 1963: Nej till fyra veckors semester.
• 1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
• 1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
• 1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
• 1976: Nej till femte semesterveckan.
• 1983: Nej till löntagarfonderna.
• 1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
• 1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
• 2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom moderaterna.
• 2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
• 2006: Nej till gröna jobb.
• 2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
• 2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
• 2006: Nej till höjd a- kassa.
• 2006: Ja till sänkt a-kassa.
• 2006: Nej till höjd sjukersättning.
• 2007: Ja till sänkt sjukersättning.

Skolavslutning

Efter skolavslutningen i Sofia kyrka går jag fram till Ylva som varit min dotters mentor under högstadiet.
Jag vill tacka henne och säga:
"Du är en av dem som sett mitt barn, förmanat och stöttat. Du kommer alltid att finnas i mitt medvetande som en av dem som haft stor betydelse henne och därför också mig och mitt liv, att jag fått det att fungera. Du har gjort gott mot mitt barn, och för detta är jag outsägligt tacksam." Jag har tränat hela morgonen men jag kommer bara till: "du" och sedan stockar det sig. (Meningen: "Du har gjort gott mot mitt barn" kan jag inte ens skriva utan att bryta ihop.) Mitt ansikte förvrids i en grimas som kanske är vacker på en ung flicka som håller på att brista i gråt, men på en gammal gråhårig, skäggig femtioåring förmodligen bara ser obehagligt ut. Jag pressar fram ett "tack" och en kram och jag tror hon förstår.
Det är lätt att glömma hur oerhört stor betydelse de har i våra liv, dagispersonal och lärare, större än släkt och vänner. Det är ju de som finns där varje dag när livet pågår för barnen. Jag lämnar J på kyrkbacken med sina kompisar och på väg mot 66:an gråter jag de tårar som kommer på en skolavslutning. Ett av alla dessa bitterljuva avsked, den här gången är det min flicka som försvinner, hon som blivit ung kvinna som är fantastisk, men den personen som en gång satt i min famn och målade huvudfotingar är helt borta. Anletsdragen, gesterna, rösten. Det är underbart och lite sorgligt på en och samma gång, och då kommer tårarna, fast jag inte alltid riktigt begriper vad det är jag går och bölar över. Sånt är livet

Två fina killar

Äntligen efter alla år, ett nytt pressfoto på mig och Nisse. Det förra riktiga studiofotot är 18 år gammalt. Förra året tog vi ett kort utomhus där vi ser ut som två patienter på rymmen från geriatriken. Gråa, rödflammiga och tufsiga. Nu blev det lite bättre.
Det ser ut som att vi gillar varann. Det gör vi. Det blir nog 22 år till med den här duon.
Fotografen heter Thron Ullberg

pappaledig 2

Jag och treåringen springer för att hinna med 4:ans buss när den stannar till på Hornsgatan.
Under resan till Skanstull sitter han i mitt knä, liten och med ljuvligt behändig kramstorlek.
Jag kan inte låta bli att ta i honom hela tiden, jag smeker, klappar, klämmer och stryker och tänker att det gives inget bättre än detta.
Han säger med andan i halsen: "Å pappa vilken tur att vi hann till bussen!" Det slår mig att han naturligtvis inte vet att det kommer fler bussar. Vår resa till Skanstull blir ett stort äventyr som han pratar om sedan på kvällen "kommer du ihåg pappa, när vi sprang till bussen!"
Alla mina jämnåriga vänner, och jag menar verkligen alla säger "att du orkar med, jag är glad att småbarnsåren är över"
Glad att det är över, för vad då? Så att man hinner läsa tidningen i fred, se på Rapport, dricka öl med kompisarna?
Så att man slipper sitta där med en treåring och hisna över världen genom hans ögon och klämma, smeka och kramas.
Jag skulle vilja stanna här för evigt. Om man fick välja ett dödsögonblick utsträckt till min plats i evigheten så vore det just detta. Jag och W på 4:ans buss på väg till Skanstull. Det gives inget bättre än detta.