måndag 1 juni 2009

pappaledig 2

Jag och treåringen springer för att hinna med 4:ans buss när den stannar till på Hornsgatan.
Under resan till Skanstull sitter han i mitt knä, liten och med ljuvligt behändig kramstorlek.
Jag kan inte låta bli att ta i honom hela tiden, jag smeker, klappar, klämmer och stryker och tänker att det gives inget bättre än detta.
Han säger med andan i halsen: "Å pappa vilken tur att vi hann till bussen!" Det slår mig att han naturligtvis inte vet att det kommer fler bussar. Vår resa till Skanstull blir ett stort äventyr som han pratar om sedan på kvällen "kommer du ihåg pappa, när vi sprang till bussen!"
Alla mina jämnåriga vänner, och jag menar verkligen alla säger "att du orkar med, jag är glad att småbarnsåren är över"
Glad att det är över, för vad då? Så att man hinner läsa tidningen i fred, se på Rapport, dricka öl med kompisarna?
Så att man slipper sitta där med en treåring och hisna över världen genom hans ögon och klämma, smeka och kramas.
Jag skulle vilja stanna här för evigt. Om man fick välja ett dödsögonblick utsträckt till min plats i evigheten så vore det just detta. Jag och W på 4:ans buss på väg till Skanstull. Det gives inget bättre än detta.

6 kommentarer:

Blogger Jonas Angerud sa...

Otroligt vackert Johan! Jag är nybliven förälder och känner verkligen igen känslan! Får en liten tår i ögat till morgonkaffet …

2 juni 2009 kl. 07:11  
Blogger Jenny Morelli sa...

otroligt fint!

2 juni 2009 kl. 08:07  
Anonymous Anonym sa...

Tycker du var en jäkla bra kille och fantastisk gitarrist redan innan jag läste detta, men nu är du legend både som kille, pappa och gitarrist

3 juni 2009 kl. 06:39  
Blogger Matte sa...

Amen broder! Som fembarnsfar nyligen tillbaka på jobbet efter sju månaders föräldraledighet börjar jag nästan gråta när jag läser det här. Eller vad fan.. vadå nästan.. jag gråter för fan!

5 juni 2009 kl. 11:53  
Anonymous Torbjörn Häggmark sa...

Själv kan jag bara lyfta på hatten!! Obetydligt yngre än dig, Johan, men mina barn är uppvuxna och utflugna och blotta tanken på att ha småbarn igen kan få mig att darra en smula. Men bara lite.

För visst är dom underbara, i alla åldrar. Men en treårings charm är svårslagen för en obstinat 14-årig dotter med järnvilja....

8 juni 2009 kl. 19:36  
Anonymous Sofia sa...

Och sen luktar barnen så gott också. Underbart.

22 juli 2009 kl. 14:47  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida