Près des remparts de Séville

Jag har gått och nynnat på ett stycke ur Carmen hela veckan, det som börjar ”Près des remparts de Séville”. En vals med musikhistoriens vackraste tonartsbyte. Det börjar i Fiss, går ner till e-moll och utan att man tänkt på det är man i D-dur. Inget speciellt genialiskt med det - förutom den inledande melodin – nej, det är i slutet av formen det händer. Det går utan några vidare krusiduller tillbaks från D- till Fiss-dur och början av melodin. Det är så tjusigt att jag blir knäsvag. Det finns inget bättre uttryck. När det stället kommer njuter jag hejdlöst och valsar med huvudet fram och tillbaks med slutna ögon och munnen formad till ett lustfyllt ”ohh”. Här en fantastisk version med en av de största mezzosopranerna någonsin, Teresa Berganza.