Han går!

Lille A står och svajar en stund och så går han från bokhyllan till vardagsrumsbordet. Med knutna nävar och armarna utsträckta ser han ut som Conan barbaren och han låter så också. Hela lägenheten fylls av hans jubelrop, eller... det låter mer som något krigiskt. AAAAHHHHHHHHH vrålar han och stegar sig fram med stor kraft och total koncentration.
För egen del upplever jag ingenting som är i närheten av där han befinner sig nu. Synd att man inte som vuxen kan minnas detta, ett av livets största ögonblick. Men jag får åtminstone se det. Det är stort. Det glömmer man aldrig.