Den nakna familjen

Ibland när jag sett ett program med dr Phil, när de videoövervakat en familj för att se problemen på plats, så tänker jag på oss, vår familj när vi varje morgon irrar omkring, spritt nakna på väg in i duschen.
En dag när vi står där, utan en tråd på kroppen i det pyttelilla badrummet som också är lägenhetens enda toalett, jag borstar tänderna, tonårsdottern står bakom mig i duschen, hustrun sitter på toaletten och lille A 1,5 år leker med en desarmerad rakhyvel, då knackar det på dörren som vi låst för att inte A ska smita ut. Det är W snart 5 år som vaknat och står och gnuggar sig i ögonen. Kom in du också, säger vi och han får ta av sig pyamasen och duscha han med. Det är då, när vi är fem nakna människor på 4 kvm som jag tänker på den där dr Phil-videokameran i taket. Undra hur det skulle göra sig i amerikansk tv? The nude family. "This is Sweden" skulle han säga och publiken skulle nicka menande.
Ibland önskar man förstås att vi hade en till toalett, det vore praktiskt, men... lite tråkigare också. Våra morgnar är liksom extra av allt. En livets plusmeny. Jag älskar att det är så här rörigt, men jag kan tillägga att det är det verkligen ingen annan i familjen som gör...

Hanna Höglund blir så himla irriterad på Bach med nya ögon

Vi gav två konserter med vårt program "Bach med nya ögon" i Berwaldhallen.
Jag, Nisse Landgren, Jonas Knutsson, Eva Kruse, Jeanette Köhn, Gustaf Sjökvist och Radiokören.
När jag presenterade musiken sa jag att det var fulländade kompositioner och att vi inte drabbats av sådan hybris att vi tyckte de behövde piffas upp, men spelade dem på vårt sätt ändå, för att det var kul.
En kvinna på Expressen som kallar sig Hanna Höglund skrev om detta i större delen av sin recension och hittade på saker jag inte sagt för att hennes eget resonemang skulle fungera. Inte ett ord om musiken. Hur vi korsat Bach med en polska, arrangerat om musiken för barytonsax o trombon, blandade ihop en jojk med "In deine hände", vänt ut och in på "låtarna" och hittat nya spår. Om detta inte en rad, bara irritation över att jag talat om musiken på fel sätt.
Okej, om vi vänder på det. Om jag sagt att Bach musik INTE var fulländad och behövde piffas upp. Vad tror du hon skrivit då?
Jag hade blivit slaktad, körd genom köttkvarnen och rullad i tjära och fjädrar.
Det är inte lätt att pricka in dagsformen hos de ängsliga kritikerna. Hur man än vänder sig så... Men, vi som var där hade himla roligt.

Jag ska lära mig att inte avbryta

På väg nerför trappan gör 4-årige W heavy metal-tecknet med båda händernas lill- och pekfingrar. Det är lite finmotorik som krävs för att hålla in ring-och långfingret och han säger också med ett lite retsamt tonfall: "Pappa, Johannes på dagis kan inte göra så här, men..." Jag avbryter direkt. " Du får aldrig, aldrig aldrig retas för att någon inte kan samma som du. Johannes kanske blir jätteledsen då. Tänk om någon skulle reta dig för något som du inte kan. Lova mig det, att du inte retar Johannes"
W stannar till, gör heavy metal-tecknet igen och säger, med exakt samma tonfall som tidigare, som om han inte hört ett ord av vad jag sagt: ""Pappa, Johannes på dagis kan inte göra så här, men jag har lärt honom det"
Jag ska lära mig att inte avbryta. Det ska inte vara omöjligt, jag är ändå 50 år.

En morgon på Mackedonken

Vår yngste (1,5 år) har en stadig stämma både i med och motgång och lördagsmorgnar brukar jag gå ut med honom för att resten av familjen ska få sova. Jag hänger på låset till den hamburgerrestaurang vi musiker kallar "den gyllene måsen" som öppnar 08.00 men då har jag redan gungat honom en timme i parken. Restaurangens lekrum är stort och bra med barnen tyst och koncentrerat lekande. Det är mammorna som skriker. Det börjar redan i entrén med de ställföreträdande repliker som de tror att barnen tänker. "Nej men oooh Rasmus, vilken jätte, jätte, jätte stor rutschkana" Rasmus åker och ackompanjeras av mammans ljudeffekter " ooouuii, oouuii, oouuii!" killen lullar omkring och leker sig metodiskt igenom alla olika utmaningar. Mamman fortsätter gapa. "Det här var väl jättehärligt Rasmus, RASMUS! " Och så ska det in och styras. "Nu måste lilla flickan få åka rutschbana också, akta dig nu" Och så efter tre minuter säger hon. "Rasmus, nu måste vi gå, vi ska hem till mormor" Han springer iväg när mamman kommer med jackan och då går hon loss direkt och "Vi går aldrig mer hit om du bär dig år på det här viset, kom genast hit" Han vill inte gå nu när han kommit igång och leka så fint och det är ju reaktionen från en frisk pojke, men för det får han skäll. Jag, som sitter märkligt lutad i famnen på en gigantisk Ronald McDonald och dricker kaffe kämpar mot en stark önskan att bita av henne ena foten, men så tänker jag på Rasmus och låter bli. De går ut men friden varar bara en minut, då kommer en ny mamma: "William, se en så stor rutschkana, oouuii, oouuii, oouuii".