Alla ska vara egna företagare
Alla vara egna företagare. Det är lösningen på allt, halleluja och amen. Samhället tvår sina händer och överlämnar medborgarna till f-skattsedel och organisationsnummer, att själva sköta sitt pensionssparande och arbetarskydd. Det är en lysande idé om man ser landet som ett bolag med anställda. Egna småföretagare sjukskriver sig nämligen aldrig, det har man inte råd med.
Nu står konstnärer och musiker på tur och några av dem som styr och ställer med kulturpengarna börjar yra om lyckan med att driva egen firma, och vikten av att kunna marknadsföra sig.
Det är inte bara dumt, det är cyniskt, och som alla idiotier sprungen ur total okunskap. En skrivbordsidé av människor som vill väl men tänker fel.
Att sköta ett litet bolag är en sak för sig. Det kräver planering och en kreativitet som inte har något med konstnärlig talang att göra. Marknadsföring är också en verksamhet för sig mycket långt ifrån musikalitet eller formsinne.
Lika lite som man kan begära att jazzmusiker ska binda sina egna böcker eller operera sin egen blindtarm, kan man förvänta sig att de skriver eget reklammaterial eller begriper vad ”resultat efter finansnetto” betyder. När människor som tidigare av diffusa politiska skäl varit emot eget företagande plötsligt upptäcker fördelarna tycker man att detta är lösningen för alla. Ordet ”entreprenör” är plötsligt lika fint om inte ännu finare än ”solidaritet” och man tror det fungerar oavsett man är rörmokare, skriver dikter eller producerar reklamfilmer. Tänk så bra det hade gått för Edith Södergran om hon bara haft lite mer entreprenör i sig! Visst är det bra om folk startar egna firmor men precis som med aktiespekulerande, är det en katastrof att uppmuntra till det, jag talar av egen surt förvärvad erfarenhet. Den första tiden blir man helt upp i gardin av nyvunnen rikedom när de oskattade pengarna väller in i bolaget. Man jublar ända tills det ska betalas sociala avgifter, skatt, moms och något de flesta har - på vilken anställning som helst men aldrig tänker på - en tjänstepensionsförsäkring. Men det går inte, pengarna räcker inte till eftersom man inte har vett att ta betalt.
”Lyss till klangen från min gitarr. Hur flyhänt mina fingrar smeker fram de ljuvaste toner, köp en skiva, endast 160 kronor. Okej då 100… 50… snälla 20 spänn för fan, jag behöver verkligen pengarna” När man säljer sina tavlor eller sin musik säljer man sig själv, det är så det känns. Och det är i stort sett omöjligt eftersom de flesta konstnärligt begåvade människor dessutom upplever sig som bedragare som väntar på att vilken dag som helst bli avslöjade.
Jag kan inte langa fram någon elegant lösning men det vore fint om vi som bidrar med miljarder kronor i kulturstöd varje år fick lite erkännande för det. Vi som repeterar tre dagar med storband som någon knäppgök satt ihop för att han precis som vi drömmer om vackra klanger. Vi åker tunnelbana med trummor, kontrabasar och saxofoner. Lånar notställ och bär ljudanläggning till någon industrilokal arbetarskyddet skulle gjutit in i blysarkofag om de sett den. Så spelar vi en konsert på Jazzklubb Fasching och även om det är utsålt finns inte en chans i helvetet att det ska gå runt. Inte om det vore för att vi gladeligen spelar för en femhundring.
Vi som subventionerar våra egna löner med 95 procent, det är vi som är kulturstödet.
Nu står konstnärer och musiker på tur och några av dem som styr och ställer med kulturpengarna börjar yra om lyckan med att driva egen firma, och vikten av att kunna marknadsföra sig.
Det är inte bara dumt, det är cyniskt, och som alla idiotier sprungen ur total okunskap. En skrivbordsidé av människor som vill väl men tänker fel.
Att sköta ett litet bolag är en sak för sig. Det kräver planering och en kreativitet som inte har något med konstnärlig talang att göra. Marknadsföring är också en verksamhet för sig mycket långt ifrån musikalitet eller formsinne.
Lika lite som man kan begära att jazzmusiker ska binda sina egna böcker eller operera sin egen blindtarm, kan man förvänta sig att de skriver eget reklammaterial eller begriper vad ”resultat efter finansnetto” betyder. När människor som tidigare av diffusa politiska skäl varit emot eget företagande plötsligt upptäcker fördelarna tycker man att detta är lösningen för alla. Ordet ”entreprenör” är plötsligt lika fint om inte ännu finare än ”solidaritet” och man tror det fungerar oavsett man är rörmokare, skriver dikter eller producerar reklamfilmer. Tänk så bra det hade gått för Edith Södergran om hon bara haft lite mer entreprenör i sig! Visst är det bra om folk startar egna firmor men precis som med aktiespekulerande, är det en katastrof att uppmuntra till det, jag talar av egen surt förvärvad erfarenhet. Den första tiden blir man helt upp i gardin av nyvunnen rikedom när de oskattade pengarna väller in i bolaget. Man jublar ända tills det ska betalas sociala avgifter, skatt, moms och något de flesta har - på vilken anställning som helst men aldrig tänker på - en tjänstepensionsförsäkring. Men det går inte, pengarna räcker inte till eftersom man inte har vett att ta betalt.
”Lyss till klangen från min gitarr. Hur flyhänt mina fingrar smeker fram de ljuvaste toner, köp en skiva, endast 160 kronor. Okej då 100… 50… snälla 20 spänn för fan, jag behöver verkligen pengarna” När man säljer sina tavlor eller sin musik säljer man sig själv, det är så det känns. Och det är i stort sett omöjligt eftersom de flesta konstnärligt begåvade människor dessutom upplever sig som bedragare som väntar på att vilken dag som helst bli avslöjade.
Jag kan inte langa fram någon elegant lösning men det vore fint om vi som bidrar med miljarder kronor i kulturstöd varje år fick lite erkännande för det. Vi som repeterar tre dagar med storband som någon knäppgök satt ihop för att han precis som vi drömmer om vackra klanger. Vi åker tunnelbana med trummor, kontrabasar och saxofoner. Lånar notställ och bär ljudanläggning till någon industrilokal arbetarskyddet skulle gjutit in i blysarkofag om de sett den. Så spelar vi en konsert på Jazzklubb Fasching och även om det är utsålt finns inte en chans i helvetet att det ska gå runt. Inte om det vore för att vi gladeligen spelar för en femhundring.
Vi som subventionerar våra egna löner med 95 procent, det är vi som är kulturstödet.
5 kommentarer:
Väl talat! Så kloka ord om hur fel kulturens villkor dikteras idag!
Det enda jag inte håller med om är att denna skrivbordsidé skulle vara gjord av människor som "vill väl" när de tänker fel!
Ord och inga visor!
Men så sant, så sant. Gläds åt att det fortfarande finns de som törs utmana marknadsliberalismens utslätade ideal i kulturfrågor.
Jag undrar vad skillnaden mellan "entreprenör" och "innovatör/kreatör" är för något. Visst finns det en tydlig skillnad? Varför talas det hela tiden om vikten av det förra, men aldrig om det senare.
Så bra skrivet ! Spiken på huvudet. Man kan se landet Sverige som ett (vinstdrivande)företag. Eller som en ko som ska ge avkastning, i form av pengar.
Kon måste ju då matas med nåt - skatter ! Och staten är inte sen att mjölka kon....
För oss dödliga (musikanter och andra) gäller det att smyga sig till kon och mjölka
i det stilla.......
p.s.
Jag har lyssnad på dina kåserier i jazzradion och plankad av dem alla, helt betagen
av rösten och norrlands dialekt, för mig som tyskjävel ren musik. Skulle vilja komma i kontakt - men hur ?
Hälsningar från Skåne/Christian croberland@gmail.com
Det har varit fantastiskt att veta att det finns någon där ute som vet om att falla ner och komma upp igen. Vi förblir alltid ödmjuka och ger aldrig upp, och med hjälp av Benjamin lee att få mig lån från hans företag för att utvidga min verksamhet, vid en central tid. Stödet jag fick från hans låneföretag var ganska ärligt och en intressant låg avkastning i utbyte. deras återbetalning är garanterad.
Du kan kontakta deras e-post på 247officedept@gmail.com Eller Whatsapp Mr lee på + 1-989-394-3740
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida