Frank Zappa 1973

SR lägger ut delar av sitt arkiv till lyssning genom pod-radio.
En del guldkorn vaskas fram bl.a. en intervju med Frank Zappa
från 1973. Göteborgsjournalisten Tommy Rander försöker förgäves hitta en vinkel om musikens kommersialism
men Zappa verkar inte vara bekant med den svenska proggressiva musikrörelsens tankegångar.

Rander: – The music business is quite commercial, you would agree with that I think?
Zappa: – All businesses are commercial, thats why they're businesses.
Rander: – Yeah but this is a very commercial business
Zappa: – Well I don't understand that, why can you single out the music business to be more commercial than the hardware business?
Rander – Allright! it is a commercial business then?
Zappa – All businesses are commercial.
Rander - Eh... Allright...

Väldigt kul, man lider lite med Rander som kämpar mot en knivskarp Zappa som har svar på allt.

Caroline af Ugglas stora genombrott

Min granne partajar loss emellanåt med Eurodisco.
Så har det varit i tio år. Eurodisco och Eurodisco.
Sedan en vecka tillbaks har det plötsligt varit helt annan musik från hennes lägenhet.
Caroline af Ugglas "snälla snälla" har gått på repeat från morgon till kväll.
"det här kommer att bli Carolines genombrott, folket gillar det här" har jag och hustrun sagt till varann under veckan.
Och när rösterna räknades samman i lördagens Melodifestivalfinal, hade Caroline näst flest röster.
Jag börjar förstå hur Bert Karlsson tänker. Man kollar med ungarna och grannen om det ska bli en hit.

Björn Wimans svindlande kopplingar

Expressens Björn Wiman skriver om våra svenska diplomater:

"Medan Ljungberg och hans gäng odlar sin svada över en gingrogg vid poolkanten sitter en av deras landsmän, Dawit Isaak, sedan sju och ett halvt år i ett fängelse i Eritrea."

Vilken koppling...
Vilken journalistik...

En bra lämning på dagis

Jag sitter en stund på dagis med W i knät. När jag måste gå springer han i väg till en kompis, vänder sig om i farten, vinkar och säger "hejdå pappa!" Han mår bra. Jag går därifrån med en lyckokänsla jag föreställer mig är helt i klass med vilken lottovinst som helst. Det är nästan alltid så med vår äldsta grabb, men det gör mig lika lycklig ändå, varje morgon.
En bra lämning på dagis, bättre än så blir det inte.
Dagen flyter fram i ett lyckoskimmer.
Motsatsen är fasansfull.
Gråt och utsträckta armar.
Hjärtat slits ur kroppen och man kan inte andas ordentligt hela förmiddagen.
Det är det som är grejen med att ha barn. Det blir en bonusmeny av känslor.
Extra allt hela tiden. Det är underbart.

Bra gitarr

Michael Sandén bygger mina gitarrer.
Det är bra virke och ordentligt limmat. För säkerhets skull
utför W här en extra hållbarhetstest på min konsertgitarr.
Den höll.

Plötslig snöyra

Jag går hem på lunchen för att åka pulka med W som är hemma med ögoninflammation.
"Rulla pappa, du ska rulla" Jag lägger mig ner i snön, drar ihop armarna och låter kroppen rulla hela vägen nerför backen.
Yrseln är omedelbar och fruktansvärt obehaglig. W säger "igen pappa, igen" – Nej, säger jag. Pappa vill inte... rulla... en... gång... till. jag mår riktigt illa och vacklar hem med W på snowracern.
Vid Arne Jones skulptur i Skinnarviksparken hinns vi ikapp av en mycket svart man som på fransk-engelska frågar om han får ta kort på oss tillsammans med hans mor som idag kommit hit från Ghana, Hon har aldrig tidigare sett snö men är måttligt imponerad. Hon säger något på ett språk och han översätter "hon säger att detta måste vara hemskt för barn". Vi poserar och hennes polare i Ghana kommer att få se en bild på liten grabb med variga ögon och en gråhårig gubbe, helt grön i ansiktet. Det är ingen bra Sverige- eller snöreklam.
Hela eftermiddagen är körd. Jag kan inte jobba, måste ligga på soffan en timme innan jag överhuvudtaget kan stå upp utan att kräkas.
Bara vanlig klassisk pulka i fortsättningen, inget rulla.

Kurt Weill, Nina Ramsby och Mies van der Rohe

I lördags spelade vi i Dessau. Nisse Landgren, Nina Ramsby, Eva Kruse, Sebastian Studnitsky, Wolfgang Haffner och jag.
Kurt Weill-festival och även om vi i ärlighetens namn inte spelade mer än en och en halv Weill-låt så var publiken jublande nöjda.
Det var extranummer och in och bocka och till slut fick vi lugna ner folk med en mycket försiktig version av Esbjörns "Love Is Real" med hisnande fin duettsång av Nisse och Nina.
På dagen fick jag en stund över till Bauhausmuséet där jag stod och flämtade framför prototypen till Mies van der Rohes Barcelonastol. Tysk öl, musik och ädelfunkis. Livet blir inte mycket bättre än så.