En bra lämning på dagis

Jag sitter en stund på dagis med W i knät. När jag måste gå springer han i väg till en kompis, vänder sig om i farten, vinkar och säger "hejdå pappa!" Han mår bra. Jag går därifrån med en lyckokänsla jag föreställer mig är helt i klass med vilken lottovinst som helst. Det är nästan alltid så med vår äldsta grabb, men det gör mig lika lycklig ändå, varje morgon.
En bra lämning på dagis, bättre än så blir det inte.
Dagen flyter fram i ett lyckoskimmer.
Motsatsen är fasansfull.
Gråt och utsträckta armar.
Hjärtat slits ur kroppen och man kan inte andas ordentligt hela förmiddagen.
Det är det som är grejen med att ha barn. Det blir en bonusmeny av känslor.
Extra allt hela tiden. Det är underbart.