Dudamel-effekten

Jag och Nils Landgren repeterar med 8 musiker ur Göteborgssymfonikerna för en konsert i kväll i Stenhammarsalen.
En begåvad Martin Schaub har arrangerat sju av våra låtar för stråk och träblås och vi omsluts av klanger som lyfter vår musik till
en ny nivå. Man hisnar. En känsla av "I'm not worthy" smyger över mig med min västerbottens-inlands-autodidakta bakgrund.
Jag försöker mota bort "Här står jag och fuskar bland riktiga musiker"-känslan. Jag lyckas nästan.
Musikerna berättar om vilket lyft det varit för orkestern med nye chefsdirigenten Gustavo Dudamel. Det unga stjärnskottet från Venezuela är den klassiska musikens framtid, tror jag. Det är lättare att trycka annonser med en snubbe med den frisyren, det namnet och den bakgrunden. Den musiken måste bort från Tyskland i minst tvåhundra år. Köras i 90 grader, manglas och tumlas. En avkarajanifiering av hela myten kring dirigent och symfoniorkester. Dudamel är en bra början.