Skolavslutning

Efter skolavslutningen i Sofia kyrka går jag fram till Ylva som varit min dotters mentor under högstadiet.
Jag vill tacka henne och säga:
"Du är en av dem som sett mitt barn, förmanat och stöttat. Du kommer alltid att finnas i mitt medvetande som en av dem som haft stor betydelse henne och därför också mig och mitt liv, att jag fått det att fungera. Du har gjort gott mot mitt barn, och för detta är jag outsägligt tacksam." Jag har tränat hela morgonen men jag kommer bara till: "du" och sedan stockar det sig. (Meningen: "Du har gjort gott mot mitt barn" kan jag inte ens skriva utan att bryta ihop.) Mitt ansikte förvrids i en grimas som kanske är vacker på en ung flicka som håller på att brista i gråt, men på en gammal gråhårig, skäggig femtioåring förmodligen bara ser obehagligt ut. Jag pressar fram ett "tack" och en kram och jag tror hon förstår.
Det är lätt att glömma hur oerhört stor betydelse de har i våra liv, dagispersonal och lärare, större än släkt och vänner. Det är ju de som finns där varje dag när livet pågår för barnen. Jag lämnar J på kyrkbacken med sina kompisar och på väg mot 66:an gråter jag de tårar som kommer på en skolavslutning. Ett av alla dessa bitterljuva avsked, den här gången är det min flicka som försvinner, hon som blivit ung kvinna som är fantastisk, men den personen som en gång satt i min famn och målade huvudfotingar är helt borta. Anletsdragen, gesterna, rösten. Det är underbart och lite sorgligt på en och samma gång, och då kommer tårarna, fast jag inte alltid riktigt begriper vad det är jag går och bölar över. Sånt är livet