Happy Halloween?

Jag är en sur gammal bakåtssträvare som inte tänker inlemma något halloweenfirande i min almanacka.
Demonstrativt hälsar jag på alla något som aldrig tidigare kommit över min läppar: Glad Allhelgona!
Oerhört barnsligt. Om några år kommer jag att sitta där och karva i pumpan som alla andra, jag måste bara sprattla lite först.

Johan Norberg förstår äntligen Springsteens storhet.

Under "tunnel of love"-turnén är Bruce Springsteen ute och går i Köpenhamn (23 Juli 1988), stannar till vid isländske gatumusikanten Jón Magnússon och spelar tre låtar med honom. Jag köpte "Born to run" när den kom ut men har sedan dess inte intresserat mig nämnvärt för hans plattor. När jag ser det här vill jag täppa igen den pinsamma peroden på 32 år utan Springsteens musik och köpa allt jag får tag på. Jag har redan letat fram sovsäcken i förrådet.

James Brown, Michael Jackson & Prince, på Beverly Hills Theatre i Los Angeles 1983

Jussi Björling, Renata Tebaldi ur La Boheme

Morgonfrost hos Rune och Margit

Jag har bott så länge på samma ställe att en egen bondepraktika vuxit fram.
När morgonfrosten lägger sig på taket hos Rune och Margit mitt emot, är det dags att sätta på ungarna overall.

Elis Regina & Tom Jobim

Världens vackraste språk i bossanovans snyggaste låt.

Debatt mellan Dizzy och Charlie Parker

Mozart med rullskridskor

Man behöver inte vara något medium för att slå fast: Mozart hade älskat detta.

Johan Norberg enjoys capitalism

Jag har letat länge efter en bild jag sett, en kö till soppköket, och nu dök den upp i senaste numret av Vanity Fair!
Fotografen heter Margaret Bourke-White


Den passar så bra ihop med bilden på debattören Johan Norberg (inte jag!) "RECLAIM MY NAME!" Ja det är en annan historia... Men:
Han har hittat en helcrazy tröja med CocaColas logotyp men med budskapet "enjoy capitalism" och se så glad han är!

Crichan Larson gör filmmusik

Cellisten Crichan Larson har gjort musik till en animerad kortfilm av Nils Claesson.
Filmen visas på Stadsmuseet, i en riktig projektor, och musiken framförs "live" av tre musiker ur KammarensembleN.

Huvuddelen av all barnunderhållning som visas på tv ackompanjeras av dåliga synthljud programmerade av talanglösa
musiker vars främsta merit är gig med coverband i Sälen. Samt dubbas av Pernilla Wahlgren och hela hennes spänstiga familj.

Dessa människor vill oss inte väl, vi måste se upp.

För mig får Crichan, kanske Anders Hillborg eller Håkan Hellström, Bo Kaspers orkester eller Britta Byström
gärna göra all musik till animerad film

Men så kommer inte att ske

All barn-tv kommer i framtiden präglas tv 3, 4 och 5
och deras uppfattning av vad barn förtjänar.
Aktieägarna vill ha utdelning.
Det ska gå snabbt och vara billigt.
Lägsta fakturan får jobbet.

Så kommer det att bli, och det tycker jag är tråkigt.

Tre dagars inskolning på dagis

Man har provat en ny metod för inskolning på dagis i Mälarhöjden
med tre dagar i stället för den vanligare treveckors-varianten.

Barn ska inte ha metoder.

En del barn behöver ingen inskolning alls, en dag, tjenixen och så går man.
Några måste varsamt slussas in i rutinerna under några veckor, en del t.o.m. månader.

Vissa barn trivs aldrig på dagis hur man än bär sig åt.

De är olika, barnen, de ska inte ha metoder, de behöver bara lyssnande föräldrar, sen löser det sig.

Men i karriärfästet Mälarhöjden behöver mamma och pappa skynda sig till sina viktiga jobb.
I områden med ismaskin i kylen och Kandellhylla i hallen kommer metoden att göra succé, Lidingö nästa.

Britta Byström och Västerås Sinfonietta

Britta infriar mina förväntningar med råge på nya skivan "Persuasions". Modern konstmusik som kräver sitt lyssnande men då man kommit så långt erbjuds himmelskt vackra och skira klanger. Västerås Sinfonietta spelar i världsklass. Det här vill jag höra på konsert!
Jag har inte lagt in omslaget snett, det ska vara så här. Man kan lyssna liggande i soffan med omslaget på soffbordet, då blir det rätt.

Muddy Waters fina mustasch

Bluesmusiken har harvats alltför många vändor genom reklam och coverband och till slut undrar man vad det är som är så himla kul egentligen. Då finns Youtube där som en räddare, en räfst och rättartingare. Se här och sluta undra.

Premiärfest för tidningen Vi Läser

Jag läser på tidningen Vi:s hemsida att de haft fest för att lansera en ny tidning "Vi Läser", och på bilderna ser det livat ut fast på ett kulturellt sätt liksom. Bra att de ordnat en fest. Tidningar är kul men fester är ännu roligare och det höjs alldeles för sällan bägare till ordets lov.

Genom upp- och nedgång i ekonomin och tvärs igenom nya tekniska landvinningar behåller den gammalmodiga boken sin position som storartad underhållning.
Min son W håller med. Vårt Alfonsbibliotek från storasyster åker fram och vi läser varje bok femtio gånger.
W plockar upp nya ord och nu är det "alltid" och "aldrig" som han provar i alla möjliga kombinationer för att finkalibrera ordens exakta valör. Modigt. Det är stort att höra språket växa fram och leva sitt eget liv utan de regler som så småningom ska skära bort det lösa, det improviserade och fria. I jämförelse är jag en språkfegis.

Sweet Lorraine Hunt Lieberson

Den alltför tidigt bortgångna sångerskan Lorraine Hunt Lieberson är min nya favorit och jag köper allt jag kan hitta av inspelningar. En av de få som inte kladdar ner barocken med romantikens berg och dal-dynamik. Hon vågade lita på att vi kan lyssna själva och det är skönt. Här en scen ur Händels Oratorium "Theodora"

Johan Norberg älskar Nina Björk

Son väntat har det blivit en del rabalder kring Nina Björks avhandling "Fria själar" (W&W) Journalisten Katrine Kielos sammanfattar en del av debatten mycket bra i Expressen (22/10 -08) "Det finns få ting som får i gång svenska liberaler som Nina Björk. Det intressanta är inte det att de blir provocerade (vilket de blir). Inte heller det att de inte håller med (vilket de inte gör). Det intressanta är att de intellektuellt överhuvudtaget inte kan (eller vill) hantera vad det är hon säger."

Det är ren poesi Katrine, och från en musikers synpunkt riktigt svängigt skrivet dessutom.

Martin Fröst och Gud

Klarinettisten Martin Fröst har inbjudit mig och Jonas Knutsson att spela på musikfestivalen "Vinterfest"
i februari. Vi gör en egen konsert och spelar ett stycke tillsammans med Martin. Det ska bli en svindlande ära att få spela med en av den klassiska musikens världsstjärnor. Han lirar klarinett som om Gud gått på Juilliard, men påstår bestämt att han inte kan improvisera. Det tror jag inte på... Kolla in det här extranumret:

Sarah Palin goes Steve Reich

Bara musik kan göra stor humor av något så eländigt... Pianisten som tonsatt Sarah Palin heter Henry Hey

Glenn Gould

Trompe-l'œil i rökrummet

Det är inte alla som gillar jazz...

Det är inte alla som gillar jazz...

Edgar Winter, Frankenstein

Lycksele, sommaren 1974 på Fäbovallen. Vi dansade till, Det Här! Tänk om Edgar hade anat att hans tvåstämmiga riff ekade ut över Umeälvens mygghelvete i dagsljusa sommarnatten...

She took the pity from my heart

"She took my strenght by minutes

She took my life by hours

She drained me like a fevered moon

That saps the spinning world.

The days went by like shadows

The minutes wheeled like stars

She took the pity from my heart 

And made it into smiles"

Första delen av "Fletcher McGee"

ur Spoon river anthology av Edgar Lee Masters

vackert vackert...

Det är det här som Sunday Times gillar

Mitt källskydd är ditt helvete

Jag säger till dottern att man aldrig, aldrig någonsin får

kritisera någon kompis med orden "jag vet flera som tycker att du är..."

Att göra sig till talesman för en anonym mobb är fegt och på alla sätt uselt.

Nu vet hon det. En dag när hon blir lite äldre ska hon förstå att det kallas källskydd och inte alls, enligt tryckfrihetsförordningen, är dåligt. Det finns ett glapp mellan lagtexten och den privata moralen som skaver lite kan jag tycka.

Lite som att samma lagtext ger pirate bay möjlighet att publicera bilderna på de mördade Arboga-barnen. Det gör ont, i min värld. Sällan hör man journalister bekymras över det skav som uppstår mellan skåpen: min frihet & ditt helvete.

  

Nina Björk är skitsnygg

Nina Björk säger i en intervju i DN att hon sörjer att hon inte längre är snygg.

Där har hon fel och jag rätt. Hon är skitsnygg. Och bra. Så länge det finns en Nina Björk kan det inte gå helt åt pipan med allt tänker jag. Finns det fler Nina Björk-typer jag har missat? Carl Johan de Geer är en, kommer ni på fler?

1992. Jag, en hästsvans och Peter LeMarc

Jag, en hästsvans och Peter LeMarc

Salem bin Laden var en dålig gitarrist

Genom en rad tillfälligheter var Salem bin Laden kompis med några i vårt coverband i slutet av 1980-talet.En dag dök han upp i Stockholm och ville "jamma". Vi åkte i hans privata jetplan till Åre och "Countryclub" där Salem lycklig som ett barn fick stå med en elgitarr hela natten.Han var mycket rar men spelade inget vidare. En vecka senare omkom han i en flygolycka. Nu kommer det en stor biografi om familjen bin Laden där Salem omnämns i egenskap av klanens överhuvud efter pappans död. Idag har namnet en viss klang men då kallade vi honom bara "Shejken"

Inget barn ska behöva växa upp utan Walt Disney

Jag svävar i det blå efter Sunday Times hyllning av vår senaste skiva, men W skingrar min hybris med hög feber, och vi lägger oss på vardagsrumsgolvet mitt i natten och tittar på Alladin.

De första minuterna av består av "trailers" och då kommer det, 

en mullrande speakerrösten slår fast:

"Inget barn ska behöva växa upp utan Walt Disney's Bambi"

Något för FN:s barnkonvention?

Jag är i Sunday Times!

Min och Jonas Knutssons senaste skiva "Skaren" blir hyllad i dagens nummer av Sunday Times. 

Vi får fyra stjärnor och "One of the outstanding albums of the year so far"

en 4 även i Manchester Evening News, Jazzthing (US) Mondo (F) och i hur många tyska tidningar som helst. 

Ingen säljer skivor nuförtiden men det är kul med beröm.

Man känner sig begåvad en hel eftermiddag. 

Musik och globarisering

Johan Norberg, nyliberalen med page, skriver ofta om globariseringen. 

Det tänker jag också göra: 

Spelade i Berlin igår kväll. Jazzklubben A-trane fylld till sista plats och stämningen på topp.

Jag och Jonas Knutsson spelar polskor från Västerbotten och tyskarna älskar oss för det. 

Musik som inte ens har någon status i folkmusikkretsar

hittar ny publik och respekteras som hög konst i ett annat land. 

Ett exempel på den goda globaliseringen. 

Gute globarisierung som langobarderna säger.

Gert Fylkings båda sidor

Gert Fylking står bakom svensk humors största ögonblick: "Äntligen".

Det är Chaplin-klass och innehåller allt:Perfekt timing, slår underifrån, drar ner brallorna på makten men gör ändå ingen riktigt ledsen. Alla skrattar, t.o.m. Horace måste erkänna att det var välfunnet.

När Gert får kritik för annat svarar han sina kritiker med: "det är bara att se på lönebeskedet vem som är mest framgångsrik"

Det är inte humor. Det är bitter gammal gubbretorik.

Vad trist, men ändå fascinerande att samme man kan ha så olika sidor.

Frälsningsarmen och Jerusalem kebab

W är lite krasslig så jag stannar hemma. "Vabbar" som det kallas av dem som är anställda (och som får betalt för att vara hemma!) Vi lever i paradiset. 

Vi går ner till Hornsgatan och morgonen bjuder underhållning av hög klass. Vid Jerusalem Kebab står sopbilen och tuggar i sig skräp. Utanför Frälsningsarmen höjs en skylift under livligt puffande till 3-metersnivå där en man med varmluftpistol rensar duvskit. Tre brandbilar åker förbi. Allt inom loppet av 15 minuter. W är mycket koncentrerad och missar inte en detalj.

Vi går in i Myrornas butik, köper en lp-skiva, Djungelboken, 20 kronor.

Vem behöver Gröna Lund?

Adlad av Carl Johan de Geer

Tänk om någon förväxlar mig med Johan Norberg, den nyliberale debattören?

På Svt:s gagekontor gör de det ofta. Ibland får jag inga pengar och då påstår de att jag bor på Birger Jarls gatan.  – Nej, jag bor inte där, säger jag men det hjälper inte. 

– Jo det gör du, säger de, med den övertygelse man har efter många år på ett statligt verk.

 – Nej, jag vet väl var jag bor, säger jag, men de tror mig inte.

Carl Johan de Geer har utkommit med sin självbiografi "Jakten mot nollpunkten" 

Höstens bästa i genren och ja, jag har läst PEO och Ulf Linde.

På försättsbladet har Carl Johan skrivit: Till Johan, den rätte! 

för att inte blanda mig samman med min namne.

"Den rätte", det känns som jag blivit adlad, av de Geer.

Nu vet du det. Johan Norberg den rätte

  

Idol

Precis som Robinson orsakade folkstorm en gång i tiden och sedan slog alla tittarrekord, så har tv-programmet Idol nu blivit rumsrent i alla läger. 

En ny jury som är snällare, eller är det jag  som trubbats av? 

Jag missar inte ett avsnitt.

Nöjespanelen

Jag sitter ibland med i morgonsoffan i Svt:s nöjespanel.

Idag diskuterade vi bl.a. nya James Bond-låten.

Inte så viktigt men ganska kul ändå.

Kristin Lundell var mer på hugget än vanligt och ganska kort men jag tänkte att hon förmodligen brukar ha högklackat i vanliga fall.

– Välkommen säger vi till Hanna Fahl, säger programledaren Marianne Rundström

Jag måste fixa nya glasögon.

Könsrollsgrejer

I kväll är det föräldramöte på dagis.

Jag har bjudit in en författare att prata om sin nya bok om samspel mellan barn och föräldrar.

Könsroller, biologi eller miljöpåverkan?

Nu måste jag tänka ut nåt om det här.

Så här tänker jag då:

Det är inget fel på könsroller, de kan vara jättekul.

Så länge man får välja och utforma dem efter eget huvud.

Det är väl så det måste vara tror jag.

Ingmar Bergman, Yoko Ono och ondskan

Leif Zern tyckte i gårdagens DN att hyllningarna av den store regissören gått en aning för långt.

Det tycker inte jag. Regissören var ett geni och då tappar hyllningar lätt sina proportioner.
Så kan det få vara.
Som människa däremot var han per definition ond,
helt i nivå med historiens största på området.
I alla fall om man läser vad han själv skrivit om sitt familjeliv.
Hans barn och fruar utsattes för ofattbart djävulskap.

I en intervju med en ung beundrande kvinnlig journalist viftade han bort ämnet med
"jag var familjelat"

Lite grann som Yoko Onos svar på frågan vad femårige sonen Sean gjorde kvällen när John Lennon hade mördats: "De sa att han grät när han skulle somna"
De sa att han grät... Man kan säga att Yoko också hade en släng av familjelättja.

Familylaziness, for the rich and famous.

Läs även andra bloggares åsikter om Ingmar Bergman, Yoko Ono