Christer Björkman har oförtjänt fått stå i skottgluggen för all kritik mot Melodifestivalens hantering av juryarbetet.
Han kanske blivit en smula oförsiktig i sin iver att göra programmet så bra som möjligt, men någon fuskare, det är han absolut inte. Den snöboll som sattes i rullning av mig efter att jag berättat om juryarbetet i "Nöjespanelen" blev till ett mediadrev ingen ska behöva utsättas för. Det lever sitt eget i kvällstidningarnas jakt på sensationer och går tyvärr inte att stoppa förrän det tynar ut av sig självt.
I själva verket är det SVT som borde se över sina rutiner över hur detta sköts.
Bara ett av många exempel på slarv är: När jag förra året satt i final-juryn hade vi artisternas andra version som underlag för vårt röstande. Alltså det framträdande de gjorde i deltävlingen efter de fått besked om direktplacering i finalen. I lyckan över detta gjorde många en dålig prestation där de dansade fel, tappade text eller grät lite. Alla utom Charlotte Perelli, superproffset som höll masken och gjorde en exakt upprepning av sitt framträdande.
Om Sanna Nielsen eller bröderna Rongedal och deras låtskrivare vetat att vi bedömde deras halvslarviga segeruppträdande tror jag de skärpt sig en smula.
Det är som att ta tid på 100-meterslöparens segervarv.
När finalen sändes, vägde vi in även detta i vår bedömning men sammantaget präglades vår uppfattning starkt av det första vi såg.
Är det här verkligen viktigt?
Ja, för Sanna Nielsen, med det årets i mitt tycke starkaste låt, en ballad av absolut världsklass av låtskrivargeniet Bobby Ljunggren och Aleena Gibson, så var detta viktigt. En så stark låt hade kunnat bana väg för en internationell karriär.
Därför får det inte finnas ens ett uns av en mikrometers tveksamheter över juryns arbete.
Det är SVT som ska ha koll på detta, men de tiger, och låtsas att allt är Christer Björkmans fel, men håller honom strategiskt om ryggen tills det är dags för en ny festivalgeneral.
