pappaledig 2

Jag och treåringen springer för att hinna med 4:ans buss när den stannar till på Hornsgatan.
Under resan till Skanstull sitter han i mitt knä, liten och med ljuvligt behändig kramstorlek.
Jag kan inte låta bli att ta i honom hela tiden, jag smeker, klappar, klämmer och stryker och tänker att det gives inget bättre än detta.
Han säger med andan i halsen: "Å pappa vilken tur att vi hann till bussen!" Det slår mig att han naturligtvis inte vet att det kommer fler bussar. Vår resa till Skanstull blir ett stort äventyr som han pratar om sedan på kvällen "kommer du ihåg pappa, när vi sprang till bussen!"
Alla mina jämnåriga vänner, och jag menar verkligen alla säger "att du orkar med, jag är glad att småbarnsåren är över"
Glad att det är över, för vad då? Så att man hinner läsa tidningen i fred, se på Rapport, dricka öl med kompisarna?
Så att man slipper sitta där med en treåring och hisna över världen genom hans ögon och klämma, smeka och kramas.
Jag skulle vilja stanna här för evigt. Om man fick välja ett dödsögonblick utsträckt till min plats i evigheten så vore det just detta. Jag och W på 4:ans buss på väg till Skanstull. Det gives inget bättre än detta.