Virtuos-Norberg

Jag övade som besatt en gång i tiden och till slut gick fingrarna sönder. Det blev operation och sorg och bedrövelse.
Men innan det hann jag spela in det här tv-programmet med bl.a. det hisnande moll-majsju-arpeggiot (vid 2:07) som jag övade dag och natt i flera år. Mer bortkastad tid kan man inte tänka sig. Jag har kopplingen kvar i hjärnan men fingrarna kan inte. Som en fantomsmärta efter en amputerad kroppsdel. Inte så fasligt sorgligt som det låter, det hade varit tråkigare om jag aldrig fått göra det alls. Och kanske var det inte bortkastat ändå när jag tänker efter. Det ledde liksom ingenstans, men gud vad roligt det var, och känslan när fingrarna löpte som en galen spindel över greppbrädan.