Världens minsta gitarr

Nanogitarren är 10 mikrometer. Som en blodcell ungefär. Det är ganska litet.
Undra hur stort plektrum man behöver?

Hot hand

Och jag som precis byggt ett nytt pedalbord... Nu får man ut och handla prylar igen, det här går bara inte att motstå!
En liten grej man trär på fingret, viftar lite med handen och vips!
Återkommer när jag provat, men det ser ju väldigt kul ut...

"Hot Hand finger-powered wah-wah effect, a $299 effects box which is controlled by a finger-mounted sensor. Wiggle your finger in different directions, and the effects change. Initially, the effects are various wah/filter effects. The idea is to have it on your right hand, strike a chord and wiggle a bit."

Webern jobbade han också

Jag skriver texter för Berwaldhallens programtidning. Konsertpresentationer, biografier och lite allt möjligt som behövs inför varje månad. Det är ett självmordsuppdrag. Den klassiska musiken har tillskyndare som innehåller Sveriges alla vresiga ordmärkare. Jag skrev att Anton Webern "jobbade som kapellmästare vid olika teatrar" och jag tror tamejfan växeln på Sveriges Radio skulle braka samman. Ingen seriös kompositör "jobbar", man "VERKAR" vid en teater. Till slut blev jag sur och svarade en av de värsta gökarna som fullständigt fastnat med hela foten i kontrapunkten. "skit på dig gubbjävel, Webern hatade att stå där och vifta för uppehället, alltså 'jobbade' han"
Jag fick aldrig något svar på det, men en viss arbetsro då lodenrocken åtminstone slutade maila om allt mellan himmel och jord.
Klassisk musik är fantastisk. De självutnämnda apologeterna däremot, luktar fuktig mögelskada från eternitbaracker.
De kommer att dra med sig musiken om vi inte ser upp.

Lite pengar

Varje dag slås jag av de olika bekymmer som finns med att förvalta tillgångar.
Tidningsannonser berättar om "särkullsbarn" och problem vid arv.
Aktiemarknaden rasar och folk förlorar pengar.
Bostadspriser åker upp o ner.

Själv har jag inga tillgångar och plötsligt tänker jag att det gör mig fri.

Det finns inget hus, bostadsrätt, aktier eller pensionssparande.

Den dagen jag drar på mig träfracken blir det inte ett rött öre till ungarna.
Inget bråk, inga disskussioner.
Inget sommarhus att sälja och tjafsa om.
Ingen gammal kommod eller kristallkrona.

Det gör ungarna fria , tänker jag.
eller så väljer jag att se det så eftersom jag inte har något alternativ.

Det är väl det som är grejen med livet. Att välja att se det på ett sätt som får en att må bra.

Jag mår bra. Mitt glas är oftast halvfullt.

Harry Martinsson

Jag läser för min treåring en bok med olika dikter fint illustrerade av Lena Andersson.
Det känns lite över huvudet på ett litet barn men W pekar på boken – läs den pappa!
Han lyssnar koncentrerat och tittar på bilderna.
När jag kommer till slutet av Harry Martinssons "Juninatten" säger W bestämt: – Igen pappa.
En sak har jag förstått. Man ska aldrig tro att man begriper hur barn fungerar.
Man får hänga på och improvisera. Varje dag.


JUNINATTEN

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav

Moodyson i tv

Lukas Moodysson ställde upp i Fredrik Skavlans tv-program till sin egen fasa men vår
stora glädje. Han nuddade vid ämnet lycka och problemet med att folk så intensivt söker den.
Problemet är (säger jag) att folk tror lycka skall kännas som eufori.
Men det är inte riktigt samma sak.
Många människor är lyckliga utan att veta om det.
Så, när skilsmässor och cancer kommer, tänker man att de där dagarna som gick, var inte så jädrans tokiga i alla fall.
Men retroaktiv lycka fungerar inte.
Det är synd.
Den borde gå att få ut, och glädjas åt som en skatteåterbäring.
Men icke.
Passa på. This is no dressrehearsal. Det är tagning nu, hela tiden.

Roffe Nygren

En av de bästa och godaste krafterna i svensk skivindustri, Roffe Nygren har gått ur tiden.
Han var chef för EMI i Sverige under de fantastiska åren med Lundell, Gyllene tider, Roxette m.m.
När han beslutade att EMI skulle ge ut min soloplatta 1996 sa han, – Det vete faan om det går att sälja men det är så jävla vackert, vi bara måste ge ut den! Sådana människor finns också i skivbranschen, nu också. Folk tror att det bara är räknenissar som sitter på de stora skivbolagen men där hittar man lika många fanatiska musiknördar som var som helst annars.
Roffe var ingen musiknörd, men en stor musikälskare och bra chef, för många en sådan där farsa man hade velat ha.
Nu är han borta, Det är outsägligt tråkigt.

Ett kolikbarns bekännelser

A:s kolik blir stadigt värre. Vi gör allting i skift, äter, handlar mat o.s.v.
Någon av oss måste stänga in sig i ett annat rum och hålla på med honom hela tiden.
En av dessa prövningar som hör livet till.
– Det här är också livet, brukar jag vråla till hustrun när A ligger i och hojtar som värst.
Det finns något av skenande vinkelslip över hans skrik och det är imponerande hur så mycket ljud kan komma ur den lilla kroppen, och så länge. Treåringen har ett ofattbart tålamod, det verka inte bekomma honom överhuvudtaget när lillebror dra igång. Tonåringen frågade igår kväll, – ehh kommer han alltid att vara sådär... krävande?
Nej, inte alls, sa jag... Han har bara lite ont i magen... men man vet ju aldrig.
Han kanske blir politiker, eller som Håkan Hellström, popsångare.
Jag ska sitta i tv-soffan på fredag och säga vad jag tycker är veckans viktigaste nöjeshändelse.
Det är utan tvekan idag. A sov i vagnen och var tyst i en hel timme.
Det bästa jag hört på flera år.
Nåja. Det blir väl bra med det här också så småningom.

Sång, dans och nakna fruntimmer

Så vände turen till slut. De två första barnen har gurglat, jollrat och sovit sig igenom det första året.
För några månader sedan kom nr tre. En helt annan kille, som också jollrar... ett tag.
Sedan är det som förgjort och vi gungar, dansar, hissar honom och framförallt sjunger från morgon till kväll. Killen vill ha underhållning, det är helt klart. Han vill helst bara ligga och snutta på frugans bröstvårtor och höra henne sjunga "Route 66".
Min brummande basröst fäster liksom inte på, han vill ha sång, dans och nakna fruntimmer.

Manifest

Vi är nominerade igen med vår skiva "Skaren, Norrland III". Denna gång är det manifestgalan som samlar Sveriges oberoende skivproducenter. Det är lite finare än Grammisgalan, jag väljer att se det så, dålig förlorare som jag är. Det låter i alla fall "creddigare".
Om vi inte vinner blir det Pudaslådan.

Imse Vimse Spindel i huvudet på en musiker

Ibland brukar jag brukar spela gitarr under samlingen på dagis till treåringens stora irritation men personalens glädje.
Idag sjöng vi "Imse Vimse Spindel" och jag drabbades av tvivel på de punkterade åttondelarna. Man sjunger ju hela versen så men när man kommer till "Torkar bort allt regn" , ska det inte vara raka åttondelar där?
Ja, det och mycket annat går jag och funderar på...

Lars Sjöberg och Messiaen

Tisdagen bjöd på ett roligt SVT-program, musikministeriet där en synestet (som ser musik som färger) och klaviaturspelaren i Bob Hund, som säger sig känna musikens smaker, inredde en restaurang med mat och färger utifrån en av Eric Gadds låtar.
Otroligt kul, lite fånigt men ändå intressant. För den som tror att detta bara är skoj vill jag tipsa om en fin artikel om Messiaen och synestesi av utmärkte musikskribenten Lars Sjöberg.

http://www.expressen.se/kultur/1.1397159/fargtonernas-tonfarger

Skitdålig film fick fem Guldbaggar

– Va, ropar 15-åringen. – Fick "Låt den rätte komma in" fem Guldbaggar! Den är ju skitdålig. Skitdåliga skådisar, hon är ju dubbad och det syns ju. – Och manuset är skitdåligt muttrar hennes pojkvän instämmande.
En dag kommer de att foga in sig i det kulturintellektuella konsensus som säger vad som är bra, lägga huvudet på sned och humma – intressant, stark tolkning, nydanande...
Men nu är det bara "skitdåligt"
Vad gjorde man utan barn...

Ola Brunkert

Ola Brunkert avled genom en hemsk olyckshändelse förra året. Efter det var det liksom alldeles tyst. Inga stora hyllningsartiklar, minnesstunder eller andra hedersbetygelser. Det smärtade mig att en sådan enastående musiker bara skulle försvinna utan ringar på vattnet. Jag kände honom inte närmare, det tror jag ingen gjorde men vi jobbade ihop på Maximteatern under 350 föreställningar och då lär man känna varann kanske ännu djupare, nämligen musikaliskt. Där finns inga masker att dölja sig bakom. Hans död har inte lämnat mig någon ro och nu har jag skrivit ihop en minnestext för publicering i DN och SVD.
Flera av hans gamla spelkamrater som t.ex. Janne Schaffer och Björn J:son Lindh har tagit del av texten och skriver under vid publicering.

Musikern Ola Brunkert har den 16 mars 2008 som tidigare meddelats avlidit i sitt hem på Mallorca efter en olyckshändelse. Han sörjs närmast av sönerna Daniel och Paul.
Ola ”spelade” inte bara trummor. Han sjöng trummor, stånkade, lekte och drev fram sitt spel med en unik musikalitet. På inspelningar kan man genom trummikrofonernas kanaler höra hur han liksom annonserade sina slag med att börja sjunga innan varje trumfill. Hans teknik hade rötterna i jazzen vilket gjorde hans spel mer dynamiskt än vad brukligt är i popmusik. Lyhördheten att följa solister och medmusikanter var allomvittnad och hans lågmälda väsen gjorde honom mycket omtyckt.
Ola Brunkert deltog som musiker bakom många betydande svenska artister, vid hundratals studioinspelningar och scenföreställningar. Han medverkade bl.a. på ABBA:s samtliga skivor och turnéer och det naturliga sväng han levererade var av stor betydelse när gruppen erövrade världen. Det är ett fantastiskt faktum att av alla trummisar är det endast Ringo Starr och Charlie Watts som spelats lika ofta i etern som Ola.
Den sista tiden efter att hustrun Inger gått bort blev svår och han tappade en del av livsgnistan, men vi minns honom som den han en gång var. Genommusikalisk med ett drivande sväng. Närvarande men ändå lite skygg, lojal och omtänksam. Hans sätt att liksom hejda sitt skratt med munnen öppen och samtidigt höja händerna, som för att slå dem på knäna var en av alla gester som gjorde Ola till en genuint personlig karaktär.
Vi saknar honom mycket.
Johan Norberg, Janne Schaffer, Björn J:son Lindh, Lasse Wellander, Roger Palm, Finn Sjöberg, Claes af Geijerstam, Lill Lindfors, Mike Watson och Anders Ekdahl.

Grammisgalan

I kväll är det Grammisgala på Hovet och jag ska dit. Kanske vinner vi, jag och Jonas Knutsson en Grammis... vi får se.
Som vanligt hamnar vissa kategorier i direktsändning,
vissa inte. För några år sedan gick det så långt att de delade upp festen i olika lokaler, en för de kategorier som anses tv-mässiga, pop & rock och en annan lite mindre salong för smalare genrer som jazz, klassiskt och visa m.m. Det här gjorde Esbjörn Svensson så förbannad att han och hans trio rakryggat bojkottade prisutdelningen, något som Ulf
Elving hånfullt raljerade över när EST:s Grammis-vinst annonserades.
I år ska det under direktsändningen framföras en hyllningslåt till Esbjörn och Arne Domnerus så man har helt sonika, just för detta år, lyft in kategorin "Jazz" till den lite "finare" avdelningen, t.om. tv4:s produktionsledning inser att det skulle blivit lite pinsamt annars.
Jag vet inte om man ska skratta eller gråta.
Jag vet vad Esbjörn hade tyckt. Han skrädde inte orden inför sådant tramsigt hyckleri.
Jag saknar honom.